Frustration, skriver jag ner i mitt anteckningsblock medan jag ser på den tredje säsongen av Tunna blå linjen. Sedan skriver jag tröstlöst.
För nu är vanmakten så oerhört påtaglig.
Frustrerade poliser kämpar mot droghandeln i staden samtidigt som de känner att de knappt skrapar på ytan.
Inför varje arbetspass nålar deras arbetsledare (yttre befäl) upp röda häftstift på kartan över Malmö. De visar var det skett en sprängning eller skottlossning och där det bor en person polisen borde hålla ögonen på.
Kartan är översållad av röda stift, de är så många att de röda stiften tagit slut. ”Ja, ni får bara tänka er att de sitter här” konstaterar ledaren och tittar på kartan.
Fast droghandel och överdoseringar är bara en liten del av polisernas vardag. Det är också våldtäkter och misshandel, skolsprängningar och rån, social misär, psykiskt illamående och en allmän respektlöshet.
Men det är inte bara poliserna som är frustrerade, det verkar nästan alla andra också vara.
Gör något! säger oroliga och arga föräldrar och invånare som är trötta på stökiga typer.
Även tonåringarna och till och med barnen verkar vara frustrerade eller rädda. Om de inte redan är på väg att själva bli kriminella.
Sedan startar politiker storstilade projekt som man döper till ”Trygga Malmöskolan” och förväntar att polisen ska både lösa brotten och agera lekledare.
Realism och nyansering
Det som gör Tunna blå linjen så spännande och intressant är hur vi både får ta del av polisens vardag i Malmö. Samtidigt som vi också får följa med poliserna hem och se glimtar av deras privatliv, hur jobbet påverkar dem privat.
Dessutom har serien på ett snyggt sätt lyft fram hur verkligheten sedan på sociala medier börjar leva ett helt eget liv. Alla filmar allt, hela tiden, och rykten, skvaller och ren och skär illvilja sprids som en löpeld.
Det är en välgjord serie med en dokumentär känsla då vi har en skakig kamera som följer det som sker och ger oss alla små blickar och ansiktsuttryck.
Allt det som gjort de två tidigare säsongerna så bra, finns med även i den tredje och sista säsongen. Fast nu har man skurit ner på den känslosamhet som fanns i säsong två och går istället rakt på vanmakten.
Tunna blå linjen lyckas ge både realism men också nyansering. Att världen är komplicerad och för en del ganska hopplös. Att desperata människor ofta gör desperata saker.
Rollkaraktärerna ger serien djup
Det som jag ändå imponeras av mest är hur seriens skapare Cilla Jackert skapat rollkaraktärer som väcker ens intresse och som vi kan identifiera oss med.
När vi nu möter Sara (Amanda Jansson) och Magnus (Oscar Töringe) har de fått barn. En liten dotter de gett namnet Leah, till minne av deras forna kollega.
Som förälder ser Magnus nu på staden med nya ögon, är det här en säker stad för ett barn att växa upp i?
Och talande blickar har även Jesse (Per Lasson) som kämpar med att få vardagen att gå ihop med en tonårsdotter som inte vill gå till skolan eller Faye (Anna Sise) som känner ett allt större missmod i sitt jobb och Dani (Sandra Stojiljkovic) som har väldigt ont.
Nu tar det slut
Tunna blå linjen kunde bra bli en långkörare för det verkar finnas hur mycket material som helst att utveckla. Ändå har man bestämt att det här är den sista säsongen.
Den andra säsongen hade ett mycket dramatiskt slut och därför kommer det att bli intressant att se hur Cilla Jackert väljer att avsluta det hela. Tyvärr fick jag som recensent inte se det sista avsnittet men hoppas på ett verkligt slut och inte en cliffhanger.
Tunna blå linjen, säsong tre finns på Arenan och publiceras ett avsnitt i veckan. Säsong ett och två finns i sin helhet fram till 14.10.2024.
