Hämnden är ljuv, lyder en av de ”åtta äckliga regler” som Roald Dahl tillämpade i sina barnböcker.
Den fenomenalt intelligenta Matilda (Alexandra Borgström, Lillian Bui, Lisa Kulmala) är ingen som låter oförrätter gå ostraffade. När hennes svindlare till pappa lurar folk att köpa gamla skrotbilar (Simon Häger) och skriker hemska saker åt henne så hämnas hon med att blanda mammans färgmedel i hans hårolja.
Matildas mamma (Anna Victoria Eriksson) är nöjd bara hon får delta i danstävlingar med sin sliskiga partner Rudolpho (Jack Johansson). Storebror Michael (Gustav Gälsing) har föräldrarna framgångsrikt uppfostrat till ett passivt fån som plockar tuggummi från marken och stirrar tomt in i tv:n.
Men till deras förtret är Matilda en smart tjej som istället för att fokusera på sitt utseende envisas med att tillbringa eftermiddagarna på biblioteket. Inte en dag för tidigt att hon börjar i skolan, tycker de.
För skolan, det är en av dessa fasansfulla engelska anstalter vars syfte är att kuva, straffa och förtrycka eleverna till underkastelse.
Matildas klasslärare är visserligen snäll. Miss Honey (spelad av Pia Piltz) lägger snabbt märke till Matildas närmast magiska intellekt. Men skolan styrs med järnhand av den fruktansvärda rektor Agatha Trunchbull (Riko Eklundh). Hon är en före detta olympisk släggkastare som straffar verkliga och inbillade regelbrott hårt och godtyckligt. Hon slungar iväg barn över skolgården som släggor, plågar dem med sadistiska gymnastikpass och, värst av allt, stänger in dem i en trång skrubb kantad med glasskärvor och pilspetsar som hon kallar för ”Kistan”.
Med den okuvliga Matilda i spetsen börjar eleverna, och till slut även Miss Honey, göra uppror mot denna förhatliga ordning.
Rosad musikal får stark uppsättning på Svenskis
Roald Dahls färgstarka barnbok Matilda (1988) gick upp som musikal i England 2010 med manus av Dennis Kelly och låtar av den australiensiske sångarkomikern Tim Minchin. Den blev snabbt en prisspäckad kritiker- och publiksuccé som har satts upp över hela världen från Broadway till Filippinerna och fått en egen filmatisering.
Inför Svenska Teaterns uppsättning har teatern ordnat en särskild övningsskola för barnen som deltar i föreställningen, med undervisning två dagar i veckan i ett års tid.
Deras långsiktiga och disciplinerade repetitionsarbete syns lång väg. Föreställningen är helt beroende av att barnrollerna kan leverera krävande monolog-, dialog-, dans- och sångpartier utan att stappla. De gör ett fullkomligt strålande jobb med rollerna, från klasskompisen Bruce som tynger ned en väldig chokladkaka (Kosmo Salminen, Jacob Simojoki, Antti Tarvainen) till den kluriga bästisen Lavendel (Sheri Abaday, Lily Ek, Nella Saarelainen) och naturligtvis den lyskraftiga Matilda själv.
De vuxna skådespelarna går vällustigt upp i sina groteska karaktärer. Simon Häger spelar fåfäng, dum och hal skojare med härlig komisk tajming. Anna Victoria Eriksson och Jack Johansson gör ett läckert sliskigt par som Matildas mamma och hennes danspartner/älskare Rudolpho – som i ett skarpt litet sångnummer medger att han bara låtsas vara italiensk, för alla älskar lite exotik men vem orkar lära sig främmande språk? Gustav Gälsing spelar ut de humoristiska svängarna som den än fåraktigt flinande, än kusligt tomögda storebrodern.
Bibliotekarien Mrs Phelps (Sophia Heikkilä, Nina Palmgren) och den snälla klassläraren Miss Honey fungerar som stadiga känslomässiga ankare i föreställningen och gestaltar sina roller med heder. Men bland alla dessa maffiga skurkar känns det som om dessa kloka och snälla roller inte erbjuder lika mycket att jobba med.
Som brutal envåldshärskare i detta mardrömsland tronar Riko Eklundh som den urstarka rektor Trunchbull. Hon sitter på sitt kontor framför en uppsättning svartvita monitorer och övervakar sitt lilla rike med paranoid illvilja. Eklund har bevisat sin skicklighet som skådespelare otaliga gånger, men för min egen del räknar jag hans gestaltning av rektor Trunchbull till hans absoluta toppenroller.
Matilda på Svenska Teatern i Markus Virtas regi är helt enkelt en kolossalt välspelad föreställning med massor av genuin spelglädje.
Roald Dahl fortsätter att oroa
Roald Dahl i sin tur förblir en sten i skon i en tidsanda som lägger mycket vikt vid rättvis representation och mildhet, särskilt inom barnkulturen. Vuxna (inklusive undertecknad) kan bli helt skärrade av hans svidande skildringar av elakhet och orättvisa.
Han är närgången och kroppslig i sina skildringar. Det är något chockerande över hur öppet han visar sin avsky mot dem som beter sig illa, både barn och vuxna. Det går även att läsa ett stänk av klasshat i skildringen av de oborstade arbetarklassföräldrarna.
Samtidigt älskar barn över hela världen hans historier. Det kan i sig kännas konstigt att barn är så förtjusta i sådana oklädsamma berättelser. Men frågan är om inte hans berättelser gör föräldrar (inklusive undertecknad) illa till mods just därför att hans skildring av världen ligger närmare barns egen upplevelse av den än vad vi själva skulle vilja medge. Världen kan vara en ruskig plats med elaka vuxna och där dåliga saker kan hända. Precis som i Roald Dahls berättelser.
Föreställningen arbetar också fram en klarsynt samtidskritik. Redan i föreställningens första sångnummer Makalös sjunger barnen om hur de vuxit upp med föräldrarnas uppblåsta förväntningar på sig. I Gunilla Olssons koreografi busar de och plågar skolfotografen, omsorgsfullt curlade av sina helikopterföräldrar.
I föreställningen går det att urskilja en linje i hur dessa självupptagna barn växer upp till sådana ytliga och trångsynta människor som Matildas föräldrar som inte kan se några andra behov än sina egna.
Men framför allt är pjäsen en stark och känslosam påminnelse om hur otroligt viktigt det är för barn att få ha vuxna som bryr sig om dem i sitt liv, och hur sorgligt det är att många inte har det.
Lyssna på Kulturpodden om Roald Dahl:
