När vi träffar Kjell Nylander har det gått sju år sedan olyckan i Skogby, men bara tre år sedan han kunnat bearbeta den ordentligt. Att göra den här intervjun utan hjälp av terapi skulle inte ha varit möjligt.
– Nej, absolut inte. Jag skulle också ha känt att det varit onödigt att prata om det som hände, säger han.
Det är i oktober 2017 som det händer. Pionjärkompaniet, där Nylander är undersergeant, är ute på en övning. När de ska köra över en obevakad plankorsning i Skogby kolliderar de med en rälsbuss.
Ingen av beväringarna ser tåget komma och ingen i förarhytten hör tågets varningssignaler.
Det finns åtta beväringar i terränglastbilen och tre av dem omkommer. En passagerare på rälsbussen dör i en sjukdomsattack.
Klarade sig utan allvarliga skador
Flera beväringar skadas allvarligt och Kjell Nylanders fot kläms fast under förarhytten. Till en början är han medvetslös, men när han vaknar till och tittar sig omkring blir han rädd.
– Jag blev som en liten pojke som ropade på mamma. Jag sa ”jag vill inte dö, jag vill inte dö”, berättar han.
Otroligt nog klarade Nylander sig utan allvarliga skador och återvänder till tjänstgöringen på Nylands brigad bara två veckor efter olyckan. Där får han ett varmt mottagande, men när någon frågar honom om olyckan har han svårt att prata om den.
– Jag svarade väldigt kallt och analytiskt. Som om jag skulle ha pratat med en polis. Jag ville inte ta in vad som hade hänt.
De tre beväringarna som omkommit har bott i samma rum som Nylander. När han återvänder ligger det vita rosor på deras sängar.
– Trots att jag såg blommorna förstod jag inte riktigt att det verkligen hänt. Men hela rummet kändes nog väldigt tomt.
Ville inte ha hjälp med att bearbeta
Kjell Nylander erbjuds samtalsstöd men tackar nej – något han senare ska komma att ångra.
– När något sådant här händer är det viktigt att prata om det. Även om det känns som att man inte behöver det, säger han.
Det tar fyra år innan Nylander inser att han behöver hjälp. När han väl får träffa en psykolog får han diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och med hjälp av traumaterapi får han bearbeta olyckan.
– Innan terapin kunde jag prata om olyckan, men helt utan känsloreaktion.
Tack vare terapin börjar de äkta känslorna komma fram.
– Jag märkte att jag blev torr i munnen och hjärtat började slå snabbare när jag pratade om olyckan. Även om det inte var så kul, så var det en mer naturlig reaktion. Utan terapin skulle jag nog inte ha kommit dit, säger han.
Viktigt att prata om traumatiska händelser
Hur vi människor reagerar på traumatiska händelser är väldigt individuellt.
– En krispsykolog sa en gång att vårt psyke är upplagt så att vi tar itu med saker när vi har kapacitet att hantera det, säger Markus Weckström som är militärpastor på Nylands brigad.
Han är glad över att Kjell Nylander till slut kunde bearbeta olyckan.
– På brigaden tar vi itu med de saker vi ser och märker, och råder alla att bearbeta saker som eventuellt kommer upp senare. Det är jättefint att han tog itu med det.
Weckströms roll vid olyckor är att vara en del av krisstödet och bemöta dem som blivit drabbade. Brigaden samarbetar med många olika instanser, bland annat social- och krisjouren, centret för militärmedicin och andra truppförband.
– I det omedelbara skedet handlar det mycket om praktiska frågor. Att vi får personerna i skydd och att de får de fysiska behoven bemötta, men naturligtvis stöder vi också den psykiska återhämtningen, säger han.
Krisstödet följer samma rutiner vid alla eventuella olyckor.
– I första hand lägger vi fokus på de drabbade beväringarna och deras enhet. Men självklart omfattar stödet samtliga som behöver det. Det kan finnas personer som har en koppling till olyckan på olika sätt, också utanför truppförbandet.
Alla erbjöds krisstöd efter olyckan
Markus Weckström kom tidigt till olycksplatsen den där morgonen i oktober och besökte även de beväringar som transporterats till sjukhus.
Efter olyckan ordnades avlastningssamtal för beväringarna för att hjälpa dem hantera det de varit med om. För dem som behövde mer stöd ordnades även uppföljningssamtal, både enskilt och i grupp.
– Det handlade om att först hantera sorgen och det omedelbara, och sedan hjälpa dem att gestalta den nya verklighet de levde i.
Markus Weckström träffade också anhöriga till de omkomna beväringarna.
– Jag försökte stödja dem i sorgen och tillsammans med socialkuratorn hjälpa dem med de praktiska frågor som uppstod, berättar han.
Olyckan skakade om brigaden och krisstöd ordnades vid flera tillfällen.
– Jag tror att vi alla grubblade på samma saker. Det var många frågor som vaknade kring olyckan och det är klart att vi bemötte dem. Störst var naturligtvis sorgen över det som hänt, men även andra frågor, sådana som också ventilerats ute i samhället, kom upp.
En lång rättegångsprocess
Efter olyckan är det chauffören, en då 20-årig beväring, som åtalas. Flera vittnen kallas till rättegångarna och en av dem är Kjell Nylander. Han får vittna både i tingsrätten och i hovrätten.
Det är svårt för honom att tvingas gå igenom allt igen och dessutom har han medvetet försökt glömma detaljerna – något som åklagaren verkar ha svårt att godta.
– Det var så klart mycket värre för chauffören, men det var verkligen jobbigt. Ibland kändes det som om det var jag som gjort något fel, när åklagaren hela tiden pressade mig, säger Nylander.
Lyssna på Finlandssvenska krimpodden: Skogbyolyckan på Yle Arenan. Där får du höra mer om olyckan och de efterföljande rättegångarna.
