Signaturen Positiv 59 år har hamnat i just denna situation och hoppas att Relationspodden ska ta upp ämnet till diskussion.
Har ännu mina gamla föräldrar i livet. De har gett mig en fin barndom och stött mig genom livets utmaningar, men nu börjar deras (särskilt min mors) gnällande gå för långt. Det verkar inte finnas något positivt i deras liv och bitterheten bara väller ut ur dem. Jag blir så matt av att lyssna på allt jämmer varje dag då jag talar med dem. Min egen energi sjunker och jag mår dåligt av deras illamående. Borde jag helt enkelt ta en timeout? Är väldigt tacksam för allt de gett mig och jag älskar dem, men nu börjar jag verkligen också få nog.
Positiv, 59 år
Vad tycker du?
Är det ens plikt att för evigt vara det tacksamma och tillgivna barnet, fast man är vuxen och föräldrarnas beteende gör en helt slut?
Har äldre personer rätt att bete sig sämre eller ska samma regler gälla oavsett ålder och släktskap?
Är det rimligt att föräldrarna i detta fall använder dottern som klagomur och slasktratt?
Vad skulle du göra i brevskrivarens situation? Konfrontera föräldrarna, uppmana dem att söka sig till terapi för att arbeta med sitt illamående eller helt enkelt sluta ringa varje dag?
Det här ska vi diskutera i nästa avsnitt av Norrena & Frantz, så vi är tacksamma för alla synpunkter och erfarenheter.
