Den unga fotbollstalangen, som tagit livet med en klackspark och hunnit bo bland annat i Tyskland och på Åland, hade vant sig vid en vardag på resande fot. Det var först pappans död som gav ordet hem en helt ny betydelse och tyngd.
Redan i förskolan började det märkas att Leskinen, som i dagsläget spelar för IFK Norrköping, inte riktigt var som alla andra barn. Hon var extremt noggrann med att saker skulle göras på sitt eget, specifika sätt. För henne var ett anteckningsblock med linjer eller rutor en mardröm – det kändes som om någon försökte styra exakt var på pappret hon skulle skriva.
– Jag köpte alltid blanka anteckningsböcker och började skriva på den sida som kändes rätt i stunden, ibland i mitten, ibland i början.
Diagnoserna dyslexi och högkänslighet (HSP) kom både som en lättnad och som en börda. Leskinen kände sig ofta annorlunda och dum, och hon fick sina första riktiga vänner först när hon var 13 år.
Flytten till Tyskland som 15-åring blev inte heller som hon tänkt sig, då båda värdfamiljerna som hon bodde med valde att bryta med Leskinen för att hon inte passade in i deras vardag.
– Oavsett hur mörkt livet känns i stunden, finns det alltid något jag kan lära mig av det.
Men när hennes pappa gick bort för tre år sedan och barndomshemmet såldes, tappade Leskinen fotfästet. Hemmet, som tidigare varit hennes trygga punkt under de år hon bott på olika platser, försvann.
– Efter det vet jag vad sorg innebär.
Se Sportliv med Dana Leskinen genom att klicka på artikelns huvudbild.
