Författaren och journalisten Anna-Lisa Sahlström föddes den 29 november 1942 i Vasa.
Mellan år 1962 och 1984 var Sahlström verksam som journalist på Vasabladet.
I boken Femtiosex österbottniska författare om sig själva (1990) berättar Anna-Lisa Sahlström att det bästa som hände henne var att hon började som journalist på Vasabladet – hon var den första fast anställda kvinnliga journalisten på tidningen.
Men hon konstaterar också att det kändes minst lika bra att sluta drygt tjugo år senare:
”Jag hade länge märkt att jag var på väg åt ett annat håll än dagsjournalistiken: jag la ner mera jobb på artiklarna än en journalist har tid att göra.”
Det journalistiska greppet och det undersökande arbetssättet var något som Anna-Lisa Sahlström också kom att använda sig av i sitt mångskiftande författarskap.
På samma sätt som en författare som den Nobelprisbelönade Svetlana Aleksijevitj använde sig Anna-Lisa Sahlström av intervjuer som bas och utgångspunkt för sina dokumentära berättelser.
Debuterade med bok om gamla arbetarkvarter i Vasa
År 1975 debuterade Anna-Lisa Sahlström som författare med den dokumentära boken Arbetarstaden – ett litterärt reportage där Sahlström ställer sig på barrikaderna för den utrotningshotade trähusmiljön i de gamla arbetarkvarteren i Vasa samt människorna som bor i dessa rivningshotade hus i en tid när husen förvandlats ”till markresurs i sjuttiotalets desperatkapitalistiska stadsplaneringsbygge [och] kvarterens värde ligger i möjligheten att utplåna dem.”
Debutboken utkom på det alternativa bokförlaget Skrivor, som grundades år 1975 av Sahlströms livskamrat Gösta Ågren med avsikt att göra trycktekniska experiment för att framställa så billiga böcker som möjligt.
Vid sidan av arbetet som journalist gav Anna-Lisa Sahlström ut ett halvt dussin verk innan hon år 1985 beslutade sig för att satsa helhjärtat på författarskapet som kom att omfatta såväl lokalhistoriska som litteraturhistoriska verk, debattböcker och dokumentärromaner samt biografier.
Verk som handlade om allt från rätten till fri abort, det romska folket i Finland, Vasa svenska arbetareförening, Nykarleby från år 1834 till nutid och inte minst de rödas verksamhet i Finland och Sovjetunionen under 1900-talets första decennier.
Anna-Lisa Sahlström tecknade också porträtt av författarna Olof Granholm och Erik Ågren samt läraren, butiksföreståndaren och fredsaktivisten Nelly Fågelbärj, och inte minst socialisten Edvard Gylling som innehade en ledande roll på den röda sidan under finska inbördeskriget och som under åren 1920–35 var ordförande för Karelsk-finska socialistiska sovjetrepublikens folkkommissariat.
Skildrade arbetarkvinnornas villkor
Under årens lopp kom Anna-Lisa Sahlström framför allt att fokusera på arbetarnas och särskilt arbetarkvinnornas förhållanden inom låglöneindustrin i sina verk – bland annat i Fem goda år. Historien om vad de räknat med att ta ur kvinnorna vid banden (1977) där Sahlström skrev om textilarbeterskornas hårda villkor och slitsamma vardag i 1970-talets Österbotten, och i Och visslan skrek. Om tobaksänglarna i Jakobstad (1992) som handlar om tobaksindustrins framväxt i Jakobstad från 1700-talet fram till 1980-talet.
Berättelser om maktlöshet, utsatthet och övergrepp. Men också om gemenskap och sammanhållning, om kämpaglöd och motstånd. Uthållighet och seghet.
Tobaksänglar? Varför just änglar? (---) Kanske tänkte man på de många unga, rosenkindade flickorna, som köade vid fabriksporten på morgnarna? - Men många av de unga flickorna var inte särdeles ”rosenkindade”, många var bleka, magra. Alla var heller inte unga. Många av tobaksänglarna var gamla, grå och trötta, slitna. - Kanske var det för de ljusa arbetskläderna; de stora förklädena och huvudduken? - Kanske var det för att kvinnorna i krigstid arbetade både dag och natt för att soldaterna vid fronten skulle få tobak. Kanske var det soldaterna som började kalla dem änglar? Kanhända var tobaksarbetarna änglar för soldaterna, men benämningen fanns tidigt, långt före första världskriget. - Ja, jag vet inte, men jag har tänkt, att fabrikssalarna är ju så mörka: sol når inte in och kvinnorna är nästan aldrig lediga. Är det inte arbetet så är det hushåll; hem och man och barn och låga löner. Av det blir de magra, tunna, nästan genomskinliga, som änglar …
ur Och visslan skrek. Om tobaksänglarna i Jakobstad
”Att begripa någonting om sammanhang”
I en artikel om Anna-Lisa Sahlströms författarskap i Litteratur med våra ögon (2004) konstaterar Trygve Söderling att Sahlströms författarskap präglas av ”en passion och ett patos för de osynligas eller osynliggjordas historia. Sömmerskor, romer, arbetarföreningar, tobaksänglar, rebeller. (---) Röster och historier som funnits bland oss hela tiden, osynliga, ibland smått fantastiska (---). Att rädda fram de här historierna om andra liv, om totalt anda ’projekt’, ur fotnoternas dunkel.”
Själv har Anna-Lisa Sahlström konstaterat att ”(m)ålet med författarskapet är att begripa någonting om sammanhang och människor eller åtminstone ställa några frågor”.
I Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 (2013) noterar Tuva Korsström att Anna-Lisa Sahlström i sina dokumentärromaner, eller berättelser som hon själv föredrog att kalla dem, skriver ”vidare i den subjektivt resonerande stil som hon utvecklat i reportageböckerna. Hon är ständigt närvarande, trots att hon sällan uttrycker sig i jag-form. Hon baserar sig på omfattande källforskning och stora faktamängder som hon sedan förhåller sig till med skönlitterär subjektivitet. Gränsen mellan fakta och fiktion är därför ibland svår att dra. Men ett är säkert: hon får läsaren på sin sida med ett argumenterande patos.”
År 1994 tilldelades Anna-Lisa Sahlström Längmanska kulturfondens Finlandspris som tillfaller finlandssvenska författare, år 2000 erhöll hon Choraeuspriset av Olof och Siri Granholms stiftelse.
I antologin Med ålderns rätt (2010) skrev ett antal finlandssvenska författare och kulturpersonligheter om hur det känns att åldras, bland dem Anna-Lisa Sahlström som reflekterade över sin kommande begravning i en lätt humoristisk text – hon hade bestämt sig för kremering i en enkel kista:
Varken ek, teak eller andra märkvärdiga träslag. Vanliga skivor duger bra. Spånskivor. Fast inte sådana som det finns formaldehyd i. Den är giftig, formaldehyden. Man lär kunna dö av den.
Anna-Lisa Sahlström
