I början är de en, en stillsam varelse som består av några få celler. Efter ett besök på hälsovårdscentralen visar det sig att de är två.
Två systrar i varsin säck – likadana men ändock så olika.
I Emma Ahlgrens berättelse Kettu är det den ena systern, jaget, som för ordet – hon blir ett slags upptäcktsresande och vägledare i en värld som öppnar sig valv bakom valv.
Det är också jaget som ger systern namnet ”Kettu” – räv. Det är någonting vilt och otämjt över systern, något som inte låter sig fångas eller förklaras. Någonting som väcker oro och ängslan – inte minst hos föräldrarna.
Jaget tar tidigt ansvar för systern, vakar över henne under hemliga utflykter till skogen, beskyddar henne från brännande blickar och giftiga glåpord på skolgården, skyler över och tar hennes parti när systrarna hamnar i olika former av intressekonflikter.
Jaget framstår som självuppoffrande och på gränsen till självutplånande. Risken är överhängande för att jagets egna ambitioner och vänskapsrelationer kringskärs och tar skada eftersom jaget ständigt sätter systern och hennes behov i första rummet.
Men är det alltid av sitt hjärtas godhet som jaget ger avkall på sina egna känslor och sin egen vilja?
Ibland ställs såväl jagets tålamod som lojalitet på prov och hon kommer på sig själv med att önska sin syster död – som när systrarna sitter i en båt och Kettu sträcker sig ut över relingen för att röra vid näckrosorna:
”Det skulle vara så enkelt. En liten knuff bara, ett knappt hörbart plums. Sedan skulle hon vara borta.”
Jag kommer att tänka på Petra Lillsund Botéus debutbok, kapitelboken Mitt idiotiska liv (2023), där 11-åriga Julia kämpar med att hålla sina motstridiga känslor i styr när lillasyster Jossan blir svårt sjuk och föräldrarnas fokus helt och hållet riktas mot lillasystern. Julia älskar sin lillasyster, men samtidigt känner hon sig övergiven och förbisedd, och man får ju inte bli arg eller avundsjuk på en syster som är sjuk i cancer, eller hur?
En annan referens som gör sig påmind är Mare Kandres Bübins unge (1987) som skildrar en ung flickas klaustrofobiska och skräckslagna väg in i vuxenlivet. På ett symbolmättat och poetiskt laddat språk skildrar Kandre kampen på liv och död mellan Kindchen och barnet – två sidor av samma jag, där den ena måste dö för att den andra ska kunna överleva.
Mellan solidaritet och motstånd
Relationen mellan jaget och Kettu är inte jämbördig – även om relationen präglas av ett ömsesidigt beroendeförhållande och en stark solidaritet kännetecknas den också av motstånd och avstånd.
Ibland känns det som om jaget och systern lever i ett slags symbios på gränsen till parasitism där det är oklart vilkendera som drar mest nytta av den andra. Vem som andas upp allt syre i rummet.
Tvillingar är tacksamma att spegla mot varandra – ofta framställs tvillingar som varandras motsatser, eller så kompletterar de varandra. Tvillingar kan också tolkas som två sidor av samma person, ses som en och samma person med ett slags dubbelnatur, ett janusansikte.
Jag sneglar över skolgården. Försöker få syn på Kettu. Få syn på mig själv i allt detta. Vi är taniga, tunnhudade. Allt fastnar i oss, som trycksvärta.
ur Kettu
I Emma Ahlgrens berättelse kan man läsa in olika tolkningsmöjligheter: man kan läsa den som jagets motsträvighet och ovilja att växa upp till en ansvarstagande och ”civiliserad” individ med uttalade och utstakade framtidsplaner, och som i tvillingsystern ser en möjlighet att förbli ett slags naturbarn, vild och ”ociviliserad”.
Förutom att systern heter Kettu understryks hennes närhet till naturen av att systern ständigt dras till skogen, och gång på gång liknar jaget systern vid olika fåglar när hon flaxar ivrigt med armarna – än är hon en blåmes eller en bofink, än en rödhake eller en spillkråka.
Det djuriska i människan och människan i djuret är något som Emma Ahlgren skrivit om i tidigare verk – inte minst i prosasamlingen Hur kärlek fungerar (2022), där texterna ofta utspelar sig i gränslandet mellan människa och djur, och det kan vara svårt att avgöra var människan börjar och djuret tar vid och vice versa.
Det vilar också någonting oberäkneligt över Kettu – hon är oförmögen att ta hand om ett hett efterlängtat husdjur, och i ett anfall av avundsjuka stjäl hon en klasskamrats samling av leksakskatter som hon vanställer och låter grannpojken Kånni smälta ner till plastkulor, till ammunition.
Skildringen av vänskapen mellan Kettu och Kånni är berörande – mellan dessa udda existenser finns ett samförstånd, en samhörighet, en mjukhet och en värme som ser bortom hinder och hämningar.
En lätthet trots det mörka och oroande
I berättelsen om Kettu är det jaget som för ordet, det är jagets blick vi följer och hennes värld vi ser ta form.
En värld som utvecklas och utvidgas efter hand – inte minst språkligt och stilistiskt är det spännande att se hur Emma Ahlgren anpassar sig efter barnets position och språkliga nivå allt eftersom tiden går och systrarna blir äldre.
Kettu präglas av en underfundig humor som tar kraft och näring ur lustiga och oväntade situationer i vardagen.
Här finns en lätthet och en lekfullhet som står i bjärt kontrast till allt det smärtsamma, mörka och oroande som svider och bränner i texten, som skildringen av systrarnas utanförskap, Kettus annorlundaskap och hur jaget ständigt tvingas förhålla sig till och navigera mellan olika verkligheter, olika känslolägen och olika lojaliteter.
Kettu är en berättelse som ständigt pendlar mellan det tuktade och det otyglade, det förväntade och det överraskande, det oroande och det roande – på ett lekfullt och lustfyllt sätt:
”En sträng saliv rinner längs hakan, landar på golvet. Mamma torkar upp den med strumpan, ler mot oss. Vi gurglar, dreglar. Slickar oss om munnen som små hundar.
Vår mor ryggar tillbaka, rädd att vi ska äta upp henne.
Det ska vi inte. Våra vita tänder är vassa som förskärare, symaskinsnålar när vi borrar in dem i hennes mjuka kött.
Hon ryser, skrattar högt av förtjusning.”
