Två män i svarta kostymer (Niklas Häggblom och Anders Slotte) stiger in från gatan i den kala lilla repetitionssalen på Busholmen i Helsingfors. De bär på var sin rejäla kappsäck som de ställer på bordet.
De har kommit fram till Himlen, de är på besök på ett endagsvisum för att hälsa på sina pappor och lämna över lite presenter från jordelivet, Daimchoklad och sådant. Konjaken fastnade i tullen. Men i Himlen är det lite konstigt. De vet inte vart de ska gå, ingen syns riktigt till. Den enda kontakten till någon myndighet är genom en mikrofon i väggen. Någon där i andra ändan ber dem vänta.
I var sin scen ringer Slotte och Häggblom till myndigheterna för att anmäla försvunna personer och berättar hur deras pappor togs in på sjukhus och hur de sedan – var de bara borta. ”Det låter som att han dog”, svarar den andra. Och så var det förstås.
De ställer varandra raka frågor och ger godmodiga pikar. De minns dialogpjäserna Två män i ett tält som de uppträtt med tillsammans under titeln Teater Kennedy, och talar om sin kollega Anders Larsson, författaren och skådespelaren som skrev ”tältpjäserna” åt dem och som gick bort år 2021.
De refererar till andra skådespelare och andra rosade pappapjäser (exempelvis Rasmus Slätis soloföreställning Hermes/Gräns som spelade på Teater Viirus som ligger vägg i vägg). På ett lustigt sätt gör det föreställningen ännu mer personlig, den tar in sin omgivning och sin publik – varav många är bekanta och kolleger från fältet.
Stämningen blir som på ett varmhjärtat begravningskaffe där sorgen flyter in i de varma minnena.
Att förstå sin far som vuxen
De talar också om bristerna och sprickorna hos sina pappor.
När Anders Slotte bara var tre år gammal lämnade hans far sin fru och de tre barnen för en annan kvinna. Han stationerades i London och bildade ny familj, som han ett antal år senare också lämnade för ännu en ny kvinna. Denna hänsynslöshet vittnade om någon djup karaktärsbrist som dolde sig under den svala och smidiga ytan.
Häggblom berättar om sin fars stundtals absurt klumpiga uppfostringsmetoder, hur han var tondöv men älskade att sjunga. Tydligen hade han också en livslång längtan tillbaka till födelseorten Malax och stilla förhoppningar om att sonen Niklas skulle ta över släktgården. Vilket Niklas aldrig gjorde – efter faderns död såldes den istället för en struntsumma.
I detta sorgearbete försöker de också närma sig papporna i vuxen ålder och bilda sig en ny uppfattning om vem de var.
I sitt programblad presenterar sig Teater Kennedy med det fyndiga slagordet ”Teater Kennedy – mindre än en teater”. Det är verkligen något utsökt enkelt med deras föreställning. Det är bara två skådespelare och en publik, de använder sig av en ljussättning som är så enkel att det känns som en överdrift att kalla det för ”ljusdesign”. De uppträder med några egna låtar på akustisk gitarr.
Tack vare denna enkelhet kan föreställningen verkligen vila i sina styrkor: minnena, känslorna och skådespelarnas långa vänskap.
