I diktverket Det Jakobstad ingen vill ha skriver Rosanna Fellman om erfarenheter av mobbning, utsatthet och utanförskap.
Fellman skriver fram en uppväxt där samhörigheten finns bland andra utstötta och kantstötta existenser – här finns en trygghet som baserar sig på samförstånd och ett slags motvilligt erkännande av utanförskapet. Ett utanförskap som man bedövar med självdestruktivt beteende, alkohol och narkotika.
Med tanke på titeln på din diktsamling – Det Jakobstad ingen vill ha – undrar jag vilket Jakobstad alla vill ha?
– Det beror på vem man frågar. Egentligen är det en väldigt liten del som inte vill ha den här huvudpersonen som jag skildrar i dikterna. Det är kanske framför allt huvudpersonen själv som inte vill bära på de här minnena av det som hänt. Jag tror att de flesta trots allt kan vara överens om att mobbning är fel, så det är kanske mer en mentalitet som hänger kvar som det handlar om.
Temat i dikterna – utsatthet, utanförskap och mobbning – är ett väldigt personligt och självutlämnande tema. Hur har skrivprocessen varit?
– I mina tidigare böcker, Strömsöborna och Republikens president-Tasavallan presidentti, skapade jag olika slags karaktärer och skrev dikter ur deras perspektiv. Nu var perspektivet mitt eget, och jag tvingades rota i mina egna minnen och min egen historia. Det har givetvis varit väldigt tungt, men det har också varit en bok jag måste skriva för att kunna skriva andra böcker.
– Jag har bearbetat de här känslorna och erfarenheterna på ett personligt plan, men jag kände att jag också måste bearbeta det hela i en skönlitterär form. Jag tror också att det överlag är viktigt att prata om utsatthet i Svenskfinland – även om jag gör det på ett rätt så grovt sätt. Språket i den här boken är ganska grovt, brutalt och rått.
Har skrivprocessen varit ett sätt för dig att ta makten över berättelsen om ditt liv?
– Jag har fått den här frågan ganska många gånger. Jag tyckte ju att jag redan hade tagit över makten för länge sedan: jag har sommarpratat om temat, jag har föreläst om det i skolor … Att skriva om detta var som pricken över i-et. Nu kan jag gå vidare. Jag orkar nog inte skriva om mig själv heller på länge.
Vad har du fått för respons på boken?
– Folk blir väldigt berörda, framför allt människor som har varit med om något liknande. På bokmässan i Helsingfors hade jag ett samtal med biskop Bo-Göran Åstrand och folk satt och grät i publiken. Det händer inte varje gång, kan jag säga. Efteråt stod folk i kö för att prata med mig.
– Det river upp känslor. Men jag känner att någon var tvungen att göra det här, och då fick jag ta på mig rollen som någon slags ”Svenskfinlands utsatthetsoffer” – och det här säger jag med stor självironi. I dag ser jag mig inte som ett så stort offer. Jag är ju en slags finlandssvensk B-kändis, vilket jag också skriver om i boken. Att ha de här olika rollerna, att vara uppskattad samtidigt som man har ett förflutet som är det motsatta.
I boken skriver du om de vuxnas svek, framför allt lärarnas svek, mot ett oskyldigt och oskyddat barn. Hur har man tagit emot boken i skolor och i Jakobstad, staden där dikterna utspelar sig?
– Jag tror att det finns en anledning till att jag inte har blivit inbjuden till skolor i Jakobstad eller Österbotten överhuvudtaget. Jag har bara blivit inbjuden till skolor i södra Finland. Jag tror att temat är oerhört jobbigt på många plan.
– Det är också väldigt få från min skola och min klass som har hört av sig. Jag tror att det känns som ett svek att jag har tagit upp detta tema, att jag synar de här hierarkierna. Man ska ju inte egentligen få prata om detta, även om alla vet att det är så här.
– Skolorna jag besökt i södra Finland har tyckt att det är väldigt bra att jag tar upp de här frågorna. Att jag visar att man kan komma över utanförskapet, att man kan bli hyfsat framgångsrik i sitt liv – även om man blivit grovt mobbad eller om man hängt med människor som haft grov missbrukarproblematik.
Om du skulle beskriva boken som ett klädesplagg – vilket skulle det vara och varför?
– Jag måste ju säga en nitjacka. Läder är hårt, men också väldigt ömtåligt. Människor som bär nitjackor är inte egentligen särskilt hårda, utan ömtåliga.
Lyssna på intervjun med Rosanna Fellman:
”Det gör ont att läsa!”
När läsarjuryn samlas för att diskutera Rosanna Fellmans diktverk Det Jakobstad ingen vill ha dyker ord som ilska, ärlighet, råhet, naket, kraftfullt, gripande och kusligt upp:
– Rosanna Fellman beskriver sig som ett offer, men också som en åskådare och en uttolkare av händelser. Mobbarna är också ett slags offer: av sin miljö och sin uppväxt, konstaterar läsarjuryn som består av Martti Peräaho, David Sandqvist, Sofia Kullberg och Esther Djupsund.
Lyssna på läsarjuryns diskussion:
