På hösten 2015 upptäckte Thomas Öhman en knöl på halsen. Inom några dagar var han på läkarmottagning hos en läkare, som Öhman märkte att blev lite ”till sig” då hon undersökte hans hals. Öhman blev genast skickad till vidare undersökningar. En vecka senare kom provsvaren: han hade drabbats av cancer i svalget.
Han säger att han ändå klarade av att tänka rationellt på det hela. Han resonerar att hans rationella tänkande troligtvis hänger ihop med de arbetsuppgifter han haft under sin karriär, där han varit van vid att planera och tänka i längre perspektiv.
Öhman har först jobbat som lärare och senare som rektor, och i det arbetet planerar man på långsikt för att kunna jobba en dag i sänder. Dessutom har han jobbat i 30 år inom Vasapolitiken, och där är jobbet också långsiktigt.
Sju veckor av behandling
– Visst var det chockerande att höra beskedet men vårdpersonalen skötte det fint. Jag fick en kram och jag fick ställa frågor och vi gjorde planer för hur vården skulle gå till, berättar Öhman.
Han fick välja mellan operation eller cellgift och strålbehandling. Han hade tagit reda på att operation i svalget kunde leda till besvärliga ärrbildningar, så han valde det senare alternativet.
Allt som allt tog vården och konvalescenttiden ungefär tre månader. Under sju veckor behandlades han på sjukhus i Tammerfors. Då bodde han på patienthotellet intill sjukhuset och kunde själv gå till behandlingarna.
Före behandlingarna fick han en PEG-slang inopererad redan på sjukhuset i Vasa, då man oftast förväntar sig ätsvårigheter under behandlingens senare skede. Via slangen fick han näring.
Strålbehandlingen gjorde att han fick brännsår både utanpå och i halsen. Brännsåren i munnen och svalget gjorde att han småningom inte längre kunde äta genom att svälja.
Till en början var han positiv och tapper, och åkte till och med omkring i Tammerfors och såg på sevärdheter tillsammans med sin fru. Men efter en tid märkte han hur trött han blev av behandlingarna och var tvungen att vila och ta det lugnt.
– I något skede hann känslorna ifatt mig då behandlingarna förorsakade trötthet och sår. Märkligt nog var jag inte så orolig över vad cancern kunde ställa till med, säger Öhman.
”Stödpersoner ska aldrig ifrågasätta vården”
Efter sin tillfriskning blev Thomas Öhman aktiv som kamratstödsperson inom Österbottens cancerförening eftersom han visste hurdant mentalt stöd man som cancerpatient behöver. Han genomgick en utbildning innan han började ta emot telefonsamtalen.
Tanken är att en kamratstödperson kan stödja och reflektera kring sådant som händer i vårdsprocessen.
– Man är kanske mera pålitlig då man själv gått igenom det hela, funderar Öhman.
Men det är också viktigt att en cancerpatient får prata med någon som har gått igenom liknande saker. Öhman tar som jämförelse att han inte är den bästa tänkbara stödpersonen till någon som till exempel har prostatacancer.
Det är väldigt olika när människor tar kontakt. En del ringer genast då de fått cancerdiagnosen, andra hör av sig då behandlingarna ska börja.
Många ringer och frågar till exempel vad som händer i kroppen då man får strålbehandling. Andra funderar hur en PEG-slang fungerar.
– Det är väldigt praktiska och jordnära frågor vi stödpersoner hör, säger Öhman.
Han betonar att de som stödperson aldrig går med i vårdprocessen eller misstänkliggör vården. En stödpersons uppgift är inte att bedöma vad en människa behöver.
– Vi säger aldrig till exempel ”nejnej, det där ska du inte gå med på”, utan vi erbjuder möjligheter att få prata, säger han.
Han låter också den som kontaktat honom bestämma hur de ska gå vidare i samtalen – ska de ringas en gång till samma vecka eller kanske först om två veckor.
Dataskyddsförordningen höjer tröskeln att ta kontakt
Thomas Öhman är väldigt kritisk till den nya dataskyddförordningen GPDR som gjort att inga kontaktuppgifter till kamratstödpersonerna får finnas på cancerföreningarnas webbplats.
Tidigare fanns hans namn, bild och kontaktuppgifter synliga på internet. Då fick han betydligt fler samtal från olika håll i landet.
Som det är nu, måste man först ringa till en cancerförening och förklara sitt behov. Sedan får man ett namn och kontaktuppgifter.
– Då blir tröskeln mycket högre att ta kontakt, då man måste förklara sin sak två gånger, säger Öhman.
Han säger att han förvisso vill vara positiv och tänka att orsaken bakom de minskade samtalen kan ligga i att vården blivit bättre. Eller att patienter numera hellre googlar fram svar på internet i stället för att prata i telefon.
Hur kan du stödja en nära som insjuknat?
Thomas Öhmans viktigaste råd till alla som har en cancerdrabbad i bekantskapkretsen: var inte tyst!
– Var medmänsklig och ärligt intresserad av den andras mående och välgång. Och lyssna vad den andra säger, säger Thomas Öhman.
Sedan kan man tillsammans vara nyfiken och fundera hur ni kan lösa problemet. En enkel fråga kan också vara: hur kan jag hjälpa?
