Efter att ha sett de nya avsnitten av Morden i Sandhamn inser jag att mitt känsloläge påminner om en kärleksrelation som är på upphällningen.
Det som en gång var nyfiket, passionerat och vackert har övergått i slentrian och irritation.
Måste Nora alltid klä sig likadant? Dricka samma rosévin, uttrycka sig på samma sätt?
Varför tillåts polischefen Stenmark skämta bort allt allvar och vad händer när sommaridyllen övergår i grådaskig vardag?
Så jag tar den mentala färjan från skärgården och låter vinden torka tårarna medan jag undrar hur något som började så fint kunde bli så fel?
Segt tempo
Ni minns väl hur den förra säsongen slutade? Med en Alexander (Nicolai Cleve Broch) som kämpade för sitt liv i en sjukhussäng över vilken en plågad Nora (Alexandra Rapaport) stod lutad.
Och så stannade hans hjärta och innan rutan svartnade började allt gå i slowmotion. I stugorna runt om i Norden frågade sig en förtvivlad tv-publik: Så här kan det väl inte sluta?
Nej, det gjorde det förstås inte och nu är vi tillbaka på sjukhuset där det mest akuta problemet är att filmskaparna verkar ha fastnat i slowmotionläget.
Först händer ingenting alls, sedan sker ett mord och därefter dyker det upp alla möjliga sidospår som mest känns som sega transportsträckor på väg mot ett oklart mål.
Här och där glimmar vissa intrigtrådar till som lysmaskar i mörkret, men de trampas snart ner i en jämntjock matta av mossigheter.
Ett mischmasch av tonfall
I det första avsnittet följer vi utredningen av mordet på en kvinna som är inkvarterad på samma sjukhem som Alexander.
Brottet är blodigt och ledtrådarna pockar på uppmärksamhet där de ligger i en slarvig härva. Men istället för att fokusera på utredningen hoppar berättandet mellan Alexanders kamp med sina inre demoner, polischefen Stenmarks (Gustaf Hammarsten) flamsigheter och romansen mellan polisadepten Valpen (Julius Fleischanderl) och Noras medhjälpare Pär (Anton Lundqvist).
Och medan Nora drömmer om lycklig tvåsamhet gör plötsligt Sylvester comeback – Johan Widerbergs excentriska gentlemannatjuv som figurerade i säsong 8.
Alla dessa gestalter är visserligen underhållande, men många av dem hör hemma i helt olika genrer. Alltför många scener fastnar mellan det humoristiska och det romantiska medan spänningen klämts in i en malpåse som förpassats till källarskrubbens mest avlägsna hörn.
Det jag fortfarande har svårast att smälta är att Jonas Malmsjös Henrik i något skede gick från att vara en demonisk äkta man med våldstendenser till att bli en komisk gestalt.
Efter Sandhamn kommer Åre
Det tar emot att vara skarp i tonen mot någon som för inte så länge sedan fått en att rodna av lycka, men det hjälps inte.
Extra olyckligt är att det inledande avsnittet är så svagt, denna tionde säsong blir nämligen lite mera helgjuten i det mittenparti där finlandssvenska Sannah Nedergård gör en bärande roll. Men å andra sidan är det sista avsnittets ”Agatha Christie möter Maria Lang”-inramning så överdriven att den förtär alla ansatser till genuin spänning.
Kort sagt: efter den knaggliga resan genom en ojämn säsong finns det inte mycket kvar av den entusiasm jag under många år känt inför varje ny säsong.
Och när slutet även denna gång kastar ut en halvhjärtad cliffhanger att klamra sig fast vid känner jag att det är dags att släppa taget innan relationen blir alltför destruktiv.
Jag har helt enkelt inget annat val än att låta Nora och hennes vänner styra motorbåten mot solnedgången – utan mig.
Men det kanske inte är så farligt? Mister man en serie står en nämligen tusen åter – och runt hörnet väntar redan en ny Viveca Sten-story. En serie baserad på hennes böcker om Åremorden är på ingång inom kort och jag lever på hoppet att resultatet ska få min slumrande nyfikenhet och passion att vakna till liv igen.
Det är aldrig för sent att bli kär igen. Har jag hört.
