För tio år sedan hade Anna Paavilainen premiär med en monolog. Den hette Play Rape och var en skarp uppgörelse med en grotesk sida av det finländska teaterlivet, nämligen de ändlösa våldtäktsscenerna.
Som ung kvinnlig skådespelare hade hon spelat hundratals av dem. I pjäs efter pjäs på Nationalteatern skulle hon spela att hon blev våldtagen, av enskilda män eller flera, stiliserat eller realistiskt.
De manliga motspelarna rycktes med av sin inlevelse, slet och vrålade. Hennes jobb var att leva sig in i fasan. Till slut fick hon ångestattacker och blev utbränd. Sedan gjorde hon en pjäs om saken.
Play Rape hade premiär 2014 och slog ner som en bomb. Den väckte enorm uppskattning, Paavilainen spelade fullsatta föreställningar på Nationalteaterns stora scen och 2017 då #metoo-rörelsen spred sig över världen framstod pjäsen som en föregångare i Finland.
På Baltic Circle-festivalen i år arrangerades en läsning av Play Rape 2.0, en uppdaterad version av pjäsen. Pjäsen är nu skriven så att vem som helst kan uppträda med den.
– Den börjar med en prolog som tar oss till 2014 för att påminna oss om hurdant Finland var innan #metoo-rörelsen, säger Paavilainen.
”Tog upp saker vi viskade om i kulisserna”
Pjäsen lästes på engelska på Baltic Circle av skådespelaren June Hyde, som också gjorde översättningen. Play Rape betydde enormt mycket för henne personligen då hon såg den för tio år sedan. Hon jobbar vid Helsingfors stadsteater och hon berättar att de saker som Play Rape tog upp var precis sådant som de kvinnliga skådespelarna viskade om med varandra i kulisserna men av olika orsaker inte vågade tala öppet om.
– Vid den tidpunkten spelade jag i tre–fyra produktioner och i alla var det så att de manliga skådisarna talade och rökte cigarr och jag skulle klä mig i korsett och göra sexscener. Jag minns att jag hade småbarn som jag ammade. De fick högre lön fastän vi var samma ålder, berättar hon.
Fastän Paavilainens pjäs var en så personlig berättelse så lyfte den upp universella teman. Snart föddes tanken att göra en version av pjäsen på engelska som kunde uppföras av andra skådespelare.
Pjäsen finns också översatt till svenska, tyska, katalanska och ungerska. Alma Pöysti har gjort den svenska översättningen.
”Ger hopp om att saker kan förändras”
– Situationen förbättrades ju snabbt efter pjäsen. Särskilt för mig personligen, skrattar Paavilainen.
Fem år efter premiären läste Paavilainen pjäsen på festivalen F/Symposium i Helsingfors. Vid det laget kändes vreden i texten överflödig. Samhället verkade ha hunnit ikapp pjäsen och hon behövde inte längre skrika och svära för att göra sig hörd.
Men i dag tänker hon lite dystert att föreställningen bara talar till de redan frälsta.
– Visst är det betydelsefullt om min historia har gett människor mod att tala högt om saker. Idag känns det mer som att man visst får tala om saker, vad som pågår i Gaza till exempel, utan att man tystas ner. Men det känns inte heller som att det har någon betydelse, säger hon.
June Hyde berättar hur det kändes då hon fick höra att #metoo-rörelsen började slå igenom i Finland.
– Jag hade repeterat någon fars där jag skulle spela i rosa minikjol. Under repetitionerna hade man pratat avfärdande om den nya rörelsen, säger hon.
Men rörelsen växte och samlade kraft då allt fler berättelser lyftes fram i medierna. Hyde minns hur upprymd och förväntansfull hon kände sig då hon insåg att något var på väg att hända i samhället.
– Men också då tyckte jag att jag måste hålla inne med min glädje så att jag inte skulle vara besvärlig, säger hon.
Det är alltid svårt att föreställa sig att saker kan förändras. Ändå förändras världen hela tiden. Innan #metoo-rörelsen kunde ingen föreställa sig att den kunde växa till något som liknade tyngdlagen och som påverkade hela samhället, menar Paavilainen.
– Det ger ju hopp om att saker kan förändras, säger hon.
