Det krävs mod att ta sig an Nobelpristagaren Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet (Cien años de soledad) från 1967.
Mod för att romanen är en klassiker som kommit att definiera en hel genre – den magiska realismen – men också för att det är en älskad roman som sålts i mer än 30 miljoner exemplar och läsare har skapat sig helt egna bilder i huvudet.
García Márquez gav under sin livstid aldrig lov att filmatisera romanen men när Netflix för några år sedan tog kontakt med hans söner gick de med på att göra det hela till en tv-serie.
Och serien är ambitiös – hela sexton avsnitt ska det bli, de åtta första finns nu ute och de resterande åtta kommer nästa år.
Efter att själv ha sett fem avsnitt kan jag konstatera att det hela är mäktigt, magiskt och mycket imponerande!
Det magiska och det konkreta
Hundra år av ensamhet är en roman med episka mått. Det hela börjar med kusinerna José Arcadio Buendía (Marco Antonio González) och Úrsula (Susana Morales) som gifter sig, mot föräldrarnas vilja. Och som sedan ger sig iväg för att grunda ett helt nytt samhälle – Macondo.
Det hela är både en släktkrönika som skildrar flera generationer men också en berättelse om ett samhälle som skapas och utvecklas.
Det handlar om uppgång och fall, det handlar om kärlek, krig och katastrofer, om galenskap och besvärjelser, kryddat med mycket vemod och sorg.
Och allting genomsyras av den magiska realismen – där det magiska och det konkreta hela tiden smälter samman.
Här går de självklart och fullt naturligt hand i hand. Tiden kan upplösas och rummet verka gränslöst. Frågan om vad som är verkligt eller overkligt känns efter ett tag helt enkelt betydelselöst.
Serien har ett sug
Det myllrar av folk och osannolika händelser, i början är det dramatiskt men också humoristiskt men ju längre in i serien man kommer, växer känslan av sorg och tragedi allt starkare.
Serien suger med en direkt från inledningen, för att sedan bölja framåt som en stark flod med överraskande virvlar.
Det som ger serien en extra tyngd är att den är en latinamerikansk produktion, alla talar spanska eller wayuu (ett lokalt språk i nordöstra Colombia) och serien är inspelad i Colombia.
Regissörerna Alex García López och Laura Mora har tillsammans med manusförfattarna José Rivera, Natalia Santa, Camila Brugés och Albatrós González skapat en imponerande berättelse som är komplex och har nyanserade rollkaraktärer och många olika tidsplan.
Det som också imponerar är själva tempot och känslan av rörelse som skapas framför allt av kameran som nästan hela tiden är i rörelse. Den snurrar runt och glider eller svävar framåt och ger hela serien en speciell rytm av att allting hela tiden svallar och gungar framåt.
En annan sak som imponerar är scenografin, man har byggt flera olika versioner av staden Macondo och fyllt husen, trädgårdarna och gatorna med så många intressanta föremål, kläder, växter, djur att man ibland får lust att pausa serien för att kunna iaktta detaljerna.
Framför allt visar serien att Colombia är mycket mer än drogkarteller och våld, om din bild av Colombia präglas av serien Narcos och drogbaronen Pablo Escobar är det kanske dags att nu möta José, Úrsula och Aureliano och alla deras ättlingar.
