För några år sedan gav Ulla Donner ut serieromanen Den naturliga komedin som var ett slags roadtrip genom den av människan skövlade naturen där det gulnade höstlövet Björk vandrar genom ett mörkt och skrämmande helveteslandskap tillsammans med sin följeslagare, blandsvampen Candy.
Dante Alighieris allegoriska diktverk Den gudomliga komedin från början av 1300-talet låter sig omtolkas och parafraseras på många olika sätt.
Pilgrimen Dante som tillsammans med vännen och vägvisaren, poeten Vergilius, vandrar genom helvetet och skärselden för att slutligen träda in i paradiset kan vara ”en upptäcktsresande som kommit till ett land där invånarna har egendomliga vanor. Några vältrar sig i smuts, och andra skrider gatan fram iklädda förgyllda blykåpor. Några badar i kokande beck, och andra ägnar sig åt brottning. Han kunde också vara en besökare på ett sjukhus, som går från sal till sal och från säng till säng och ser de uppsvällda och vanskapta offren för våra sjukdomar”, som Olof Lagercrantz konstaterar i verket Från helvetet till paradiset. En bok om Dante och hans komedi (1964).
I Thomas Brunells poetiska verk En gudalik komedi vandrar diktjaget genom ett äldreboende i tre våningar under tre olika tidsperioder som anspelar på de tre avdelningarna i Dantes verk: ”Helvetet” äger rum strax efter första världskriget och det finska inbördeskriget, ”Prövningarnas rum” tar avstamp i slutet av 1990-talet och ”Paradiset” är ett slags utopisk framtidsvision som utspelar sig år 2045.
I den första avdelningen är jaget en ung medicine kandidat som kommit till tegelhuset på kullens krön för att göra sin praktik.
Under vandringens gång har diktjaget sällskap av syster Roston som vänligt men bestämt ledsagar sin adept genom den mörka, stinkande korridoren i källarvåningen. Det luktar infekterad urin och åldringarna som vistas i de dunkla rummen besväras av såväl syfilis och halsröta som liggsår och minnessjukdomar.
På vandringen genom dödsskuggans dal möter jaget åldringar från olika delar av ett sönderfallet, splittrat och sargat Europa. Åldringarna är skuggor av sina forna jag, tunna vålnader som framlever sina liv i ensamhet – ”utan minne, utan själ”.
Vandringen från rum till rum är ett slags via dolorosa – en vandring genom smärta och sorg, förlust och tilltagande förvirring.
Bortglömda och övergivna
I Den gudomliga komedin tar Dante fasta på frågor om moral och etik och beskriver vad som väntar människorna i dödsriket. Hur man handlat under sin livstid bestämmer var man kommer att hamna på andra sidan graven – ju större syndare desto svårare straff.
De människor vi möter i Thomas Brunells diktverk är inte döda. De befinner sig i livets slutskede, och förefaller att vara övergivna och bortglömda av såväl tiden som världen. Till vissa delar förefaller det som om åldringarna befinner sig i helvetet på jorden.
Enligt Olof Lagercrantz är Dantes helvete också ett sinnessjukhus där onda förvandlingar sker och det mänskliga dör bort. I Brunells dikter kämpar diktjaget/pilgrimen/vandraren/läkaren för att se, bevara och bejaka det mänskliga.
”Det är synd om människorna”, konstaterade Indras dotter i August Strindbergs Ett drömspel, och diktjaget i Brunells text drabbas även han av sorg och medlidande i mötet med människorna som är oförmögna att ta hand om sig själva.
I En gudalik komedi håller Thomas Brunell en spegel framför jaget och därmed också framför läsaren – se människan, ”se de lidande människorna, som har förlorat förnuftets ledning” (som det heter i Den gudomliga komedin)! Se din framtid!
Synen som möter oss är inte vacker, ej heller nådig.
Edens lustgård eller ett förlorat paradis?
I ”Prövningarnas rum” ledsagas den nu medelåders läkaren av en poet, en volontär i gröna kläder.
I Brunells version av skärselden vistas åldringar som kämpar med hybris och högmod, själviskhet och svek. När fasaden rämnar återstår bara att försonas med sitt öde.
Diktverket avslutas med en framtidsvision där diktjaget själv tagit plats bland de gamla och hjälpbehövande. I sköterskornas frånvaro underhåller åldringarna varandra. Invånarna i de nio rummen är alla fyllda hundra, de dricker macchiato och vallas av robotar. Frågan är om detta är Edens lustgård eller ett förlorat paradis?
Thomas Brunell förhåller sig fritt och kreativt till Dantes gudomliga komedi – förlagan har inte blivit en tvångströja som tvingar in texten i en viss form eller stil, samtidigt är andemeningen och stämningen bevarad.
Förutom enstaka rader ur Den gudomliga komedin väver Brunell in citat eller parafraseringar på dikter av författarkolleger som Tua Forsström, Jonas Brun, Lennart Sjögren och Jenny Tunedal.
Diktverket är en tätt sammanhållen helhet som kryper in under huden på läsaren.
Den gudalika komedin växer till en studie i hur vi ser på åldrandet, på det oundvikliga sönderfallet och sammanbrottet – är det med förskräckelse eller med försoning? Berättarjagets blick väjer inte undan och utmanar därmed också läsarens blick.
