Rita (Zoë Saldaña) är en skicklig jurist fången i rollen som assistent i brottsfall som inte alltid är i samklang med det hon själv tror på.
När hon i början av filmen skriver ett suveränt försvarstal till förmån för en mordåtalad inser vi i hur hög grad hon tvingas göra våld på sin inre övertygelse.
Hela scenen är ett fantastiskt musikalnummer som får förväntningarna att skjuta i höjden. Musiken, texten och koreografin skär genom märg och ben och Saldaña formligen river sönder duken med sin inlevelse.
Kort därpå introduceras berättelsens andra huvudkaraktär – den mexikanska kartelledaren Manitas (Karla Sofía Gascón). En skoningslös man som önskar bli kvinna och i förlängningen en ny människa.
Ritas uppdrag är att möjliggöra detta. Ett uppdrag som innebär att Manitas måste iscensätta sin egen död, lämna hustrun och de två barnen, genomgå en könskorrigering och anta en ny identitet.
Även om det mesta löper lika smidigt som julbaket på Strömsö så är det bara en tidsfråga innan det förflutna hinner ikapp dem alla.
En omtumlande film
Den franska regissören Jaques Audiard – känd för The Prophet (2009) och Rust and Bone (2012) – har alldeles uppenbart haft en tydlig vision när det gäller filmens rytm, iscensättning och uttryck.
Här finns genomgående ett starkt driv framåt, en frenesi i rollarbetet och en övergripande känsla av att vara instängd i en tryckkokare – vi anar hela tiden att helheten i något skede kommer att explodera.
Det är omöjligt att inte bli imponerad av sättet på vilket musiken sprängs in som enhetliga nummer där varje ord får en sällsam laddning.
Ta bara det lågmälda musikaliska mötet mellan Rita och kirurgen Wasserman (Mark Ivanir) där det enskilda ordets betydelse effektfullt framhävs genom sättet på vilket det yttras.
Mitt problem är att jag på ett intellektuellt plan inte kan få grepp om vad Audiard egentligen vill säga? Att människan aldrig förändras i grunden? Att varje människa gör moraliska kompromisser? Att syndens lön är döden?
På ett emotionellt plan känner jag mig också lätt förvirrad – för att engagera mig i rollgestalterna förväntas jag kunna förbise deras tidigare agerande. En rollkaraktär behöver visserligen inte vara god eller sympatisk, men jag måste åtminstone tro på det hen gör.
Visserligen är filmens huvudkaraktärer färgade av sitt förflutna och fångna i omständigheter de inte bett om – men trots det är det betydligt lättare att känna både för och med gestalterna i berättelsens utkanter.
Mödrarna som mist sina söner till kartellvåldet. Det desperata folket.
Ett tudelat mottagande
Emilia Pérez var utan tvekan den stora vinnaren på årets Golden Globe-gala där den utsågs till både ”Bästa musikal/komedi” och ”Bästa icke-engelskspråkiga film”.
Vilket innebär att filmen lite oväntat sopade mattan med höstens andra internationella stjärnskott – Cannesvinnaren Anora.
Trots framgången har jag insett att jag inte är ensam om att känna mig tudelad även inför Emilia Pérez.
I Mexico har röster höjts gällande allt från representationen och den språkliga bearbetningen till skildringen av kartellvåldet. Och i HBTQ-kretsar har filmen kritiserats för att framställa transpersoner som lögnare.
För egen del undrar jag om inte hyllningarna av både Emilia Pérez och Anora är uttryck för den vita, priviligierade cis-världens kollektiva vilja att visa att de senaste årens krav på ökad representation och mångfald haft effekt.
En vilja så stark att man automatiskt tror att en film med – och om – en transperson öppnar för förståelse. Eller att en film om en tuff callgirl visar att kvinnor minsann kan.
Risken finns att ens önskan om att vara politiskt korrekt gör att man misstar en snärtig paketering för ett snärtigt innehåll.
