Så sent som i höstas gav Eva-Stina Byggmästar ut diktverket En dag i Mieron som består av två helheter där den första avdelningen utspelar sig i den lilla byn Mieron på norska Finnmarksvidden där diktjaget hängt upp sin hängmatta mellan två fjällbjörkar för att kunna leva, meditera och skriva i enskildhet och avskildhet.
Den andra avdelningen gestaltar en konstnärs födelse, och konsten som fristad och tillflyktsort.
I En dag i Mieron skriver Eva-Stina Byggmästar med ett tydligt och rakt berättargrepp, ett slags prosadikter som ter sig avskalade och enkla i jämförelse med den sprudlande, upprymda och prunkande poesi som Byggmästar ägnat sig åt i flera av sina tidigare verk.
Den nu aktuella samlingen Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken består av fyra helheter där Eva-Stina Byggmästar varvar det raka och avskalade berättargreppet som vi känner igen från den förra diktsamlingen med mer fristående diktsjok.
Drömmen om vildmarken
I den samtida finlandssvenska poesin finns det framför allt två författare som i sina texter i hög grad gestaltar och personifierar vildmarkseremiten, nämligen Bosse Hellsten och Eva-Stina Byggmästar.
Båda två skriver om eller utifrån en känsla av alienation i samtiden och en längtan efter den välkomnande och gränslösa friheten i vildmarken, det öppna landskapet och frånvaron av mänsklig kontakt som en förutsättning för djup och genuin kontakt med det egna jaget och skaparkraften.
I Bosse Hellstens tidiga dikter skildras en dröm om en bohemisk konstnärstillvaro som omfattar såväl en osund relation till alkohol som en farlig gränslöshet. Författarjaget ger uttryck för en lätt romantiserad föreställning om att lämna civilisationen för att uppnå ett slags existentiellt frirum i samklang med naturen och de vilda djuren.
I såväl Hellstens som Byggmästars dikter korrelerar den karga yttre naturen ofta med ett inre landskap – ett behov av att skala av för att skärpa synen och kunna fokusera på det viktiga och det betydelsefulla.
Där Bosse Hellsten söker ruset i flaskan låter sig Eva-Stina Byggmästars diktjag framför allt berusas av naturen i sig.
Poeten är i hög grad en del av naturen, hon när en vilja att uppgå rent konkret och organiskt i naturen, lite som huvudpersonen i Han Kangs roman Vegetarianen som tror sig vara ett träd. I drömmen fantiserar hon om hur hon står på händer i skogen, hur det växer ut löv från kroppen och hur rötterna tränger fram ur hennes händer och söker sig allt djupare ner i jorden.
För att citera Eva-Stina Byggmästar:
Skogen är
mitt omklädningsrum -
här byter jag till duvhökens
pojkaktiga skrik och hermelinens
drömska vithet
//
här får jag låna skogsharens
snöskor och hasselmusens
djupa vintersömn
//
här kan ja förstå det
som inte går att förstå -
trädens medlidande
med alla rotlösa och
vinddrivna existenser
Något som också förenar Bosse Hellsten och Eva-Stina Byggmästar är hunden, människans bästa vän och följeslagare genom det litterära landskapet.
I Byggmästars poesi står hunden för det stoiska lugnet och den upphöjda friden. Förutom att hunden är en kompanjon är den en livvakt, en personal trainer, en dubbelgångare, en vapenbroder och en zenmästare.
”jag vill bli mera / som hund” heter det i en dikt där jaget önskar ta avstånd från allt som begränsar och stjäl uppmärksamhet (väckarklocka, telefon, radio, böcker, bio med mera) för att kunna lämna civilisationen och vandra ut i det vilda. Lite som nomaden Chris McCandless som inspirerad av Tolstoj och Thoreau skänkte bort allt han ägde och begav sig ut i naturen för att leva av och på naturens villkor, med ödesdigra följder.
Chris McCandless liv och öde blev bok och sedermera film med titeln Into the Wild.
Poeten som pilgrim och själsresenär
I Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken fångar Eva-Stina Byggmästar upp teman som varit starka och tongivande genom hela författarskapet – utanförskap, främlingskap och ensamhet, kärlekens vilda och välsignande kraft, naturen som näring, nytta och nöje, och inte minst skapandets villkor och konstens kompromisslöshet.
Poeten är ett slags pilgrim, drömmare och själsresenär som rör sig fritt mellan olika parallella universum, tid och rum – ”en kosmopolit i ordets / egentliga bemärkelse”. I Byggmästars dikter omfattar rumsligheten rymden, det oändliga kosmos, det obegränsade och det gränslösa, drömmen om en frigörelse från all barlast som fjättrar en.
I Eva-Stina Byggmästars poesi spelar landskapet en central roll – inte minst som själens spegel och seismograf.
Än rör sig diktjaget i prunkande pastorala landskap eller i vildvuxna trädgårdar, än i avskalade och öppna landskap. Landskapet avslöjar och korrelerar med diktjagets själstillstånd.
I En dag i Mieron rör sig diktjaget över fjällmarker och genom ”universums centrum”, i Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken samlar jaget ihop sovsäck, ficklampa, konservöppnare, schackspel, stjärnkikare och hund i husvagnen och reser mot Australiens hjärta – ett torrt, vindpinat och ödsligt landskap – för att ”få tid att låta lugnet / och trotset sprida sig i kroppen”.
Tilltalet i såväl En dag i Mieron som Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken är rätt så dämpat och återhållsamt, för att inte säga resignerat och sorgset. Den triumfatoriska och trotsiga tonen liksom det överdrivna och översvallande bildspråket som kan sägas vara kännetecknande för en del av Eva-Stina Byggmästars lyrik lyser med sin frånvaro.
Poetens främsta instrument är det finmaskiga och finkalibrerade språket som i Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken fångar tillvarons alla nyanser av sensibilitet, skörhet och sårbarhet.
Den självreflekterande poeten synar det egna språket i sömmarna med klarsynthet och ett uns kritik:
Poeten är
adjektivens skrothandlare
en inbiten outsider som gått
vilse i naturlyrikens skräpmarker
och verbens allt glesare glesbygd
//
poeten är prepositionernas
hippolog och hästhandlare
pegasens butler och passopp
//
språkets sjuksköterska
sopåkare och
begravningsentreprenör
