De insuttna röda stolarna i Bio Astra i Vörå ger känslan av att tiden stannat till ett tag, påminner om när film var någonting magiskt som kunde sätta bilder på våra drömmar, snarare än att konsumeras i soffan.
I biografen visas inte längre film, men används ännu för olika kulturändamål. En vintrig eftermiddag har Rickard Eklund och hans storband samlats för att öva in vissa delar av den skiva som kommer att släppas någon gång i framtiden.
Med sitt debutalbum ätt blev Eklund Svenskfinlands kanske mest betydande dialektala rockpoet och det skrevs till och med en pro gradu-avhandling om hans musik.
Hans musik är till sitt väsen föränderlig, debutlåten Finland byggde på piano och sång, singeln Tuva hade en indierockig vibb, men innehöll många inslag av lokal musiktradition, inte minst med tanke på de blåsinstrument som hördes.
Senaste singeln Viljors växtvärk bottnar i kriget i Ukraina och en nyhet om hur ukrainska barn kidnappas och indoktrineras i Ryssland. Det man egentligen hör i låten är en faders sammanbrott som skedde under inspelningen i studion.
– Jag skulle helst ha lagt mig ner och gråtit, minns Eklund inspelningen.
Att Eklunds uttryck är i ständig omvandling står helt klart på Bio Astra. På scen sitter en hop musiker med trumpeter, trombon, cello, klarinett och piano och när bandet med oerhörd noggrannhet går igenom låtarna bit för bit förstår jag att någonting fullständigt egensinnigt håller på att födas i den gamla biografen.
– Det här är den mest spännande delen av processen, jag har suttit hemma och försökt forma idéer, tankar och känslor i olika låtar. I det här skedet ser man hur idéerna formas i bandet.
Den här dagen är det Eklund och blåsaren Anders Sjölind som står för arrangemangen och musikerna är handplockade. I Österbotten finns ett musikaliskt kunnande som bottnar i olika musikinstitut och orkestrar. Varje instrument är valt för att uttrycka explicita känslor.
Låttexter med utgångspunkt i hembygden
Rickard Eklund bor i Vörå men kommer från Övermark och är känd för att sjunga sina låtar på sitt känslospråk, den dialekt han vuxit upp med, med berättelser starkt rotade i hemtrakterna.
Han vill inte i den fas inspelningsprocessen befinner sig i öppna upp exakt vad musiken handlar om, men orden ”Bosnien 93 och farfar som muttrar att dom inte kan kriga som folk längre” hörs över blåsinstrumenten.
I en annan text som skänkts av författaren Annika Åman förekommer ordet ”ryssbrud” och ”folk kom fram och spottade” ...
Den polarisering som finns i varje kaffebord och i varje familj och som präglar atmosfären i samhället är något som motiverat Eklund i skrivandet av ny musik.
– Världen blir mera polariserad för varje dag som går. Det finns två åsikter i varje fråga. Låtarna belyser den här problematiken, jag sjunger om Närpes å som delar upp öst och väst.
Det här är en ny typ av folkmusik för Svenskfinland, rotad i tradition i berättelse och instrumentering, men starkt närvarande i de liv människor lever just nu.
Kände inte igen Finland
Rickard Eklunds namn dök först upp tidigt 2010-tal då han spelade i blytunga bandet Schlagwerk. De musikaliska förebilderna som hörs är 90-talets grunge och alternativa rock, där det poetiska mörkret i texterna levererades på dialekt.
I mitten av 2010-talet befann sig stora mängder människor på flykt omkring i världen och de möttes av fientlighet i många europeiska länder när de sökte skydd.
– Det var första gången i vuxen ålder jag inte kände igen mitt eget land. Jag var tvungen att skapa någonting som en ren reaktion mot det, inte för att protestera utan mer för mig själv.
Så blev hans hittills populäraste låt Finland till. Då den var klar konstaterades det att låten inte var en Schlagwerklåt utan något högst personlig och den gavs ut i Eklunds namn.
Låten består egentligen bara av piano och sång där ett homosexuellt pars flykt från Ryssland återges,
– … bara för att oväntat mötas av ilska och fördomar.
Färden går över Viborg, in på Teboil för att köpa en inplastad smörgås och ett inre som fryser beskrivs medkännande. I många av Eklunds låtar finns det gemensamma draget att de människor som skildras skildras med ett moraliskt allvar.
Ändå är det upp till lyssnaren att förhålla sig till berättelsen, det finns en förhoppning på själva texten.
Samtidigt är låten ett beskrivande exempel på det som Eklund genomgående jobbar med i sin konst: dokumentering av det som sker omkring honom.
Allting är politik
Jag ser Rickard Eklund läsa dikter på ett poesievenemang i Åbo som ordnas på en restaurang i en gammal skola. Kartor påminner om hur gamla gränser dragits, och om att imperium som en gång fanns inte längre existerar. Och att styrkan hos angriparna i de smärtsamma krig som drabbar människor på olika håll i världen bara är till låns.
Världen är inte så oföränderlig som det kan kännas ibland, och också normer och sanningar är i ständig omförhandling.
En djup tjäle spänner sig i ljudet / under våra skor / här blir ingen gammal
Han läser med lugn röst och befinner sig i en situation som han är mindre van vid än när han är omgiven av ett band. Han läser ur tundra med lugn röst som ibland samlar fart, växer i intensitet och klang.
– Jag ville skapa ett landskap i diktboken där man genom tundran som metafor beskriver en tillvaro …
Under tundran lever människor sina liv, hankar sig fram, brottas med missbruk och livsproblem och tundra känns som ett verk som blir mer och mer aktuellt, ju mer samhället stramas åt.
Permafrosten lägger sig över världen och begreppet frusen eller att frysa finns dessutom också i låten Finland:
Broder, haald om me, E känns som mett innersta fryser
– I Finland handlade det om att inte finna trygghet och värme, i mina dikter är frusenheten en form av stagnering, att allting stannar och man är fast i något man inte kan komma ur.
Abbas Benny Andersson har talat om ett vodkabälte som sträcker sig från Sibirien till Norden.
Eklunds frusna landskap är en plats där inget växer, som ser döende ut, men det händer massor under det frusna täcket. Han visar oss något som våra blickar sällan når.
– Allting är politik, den är ofrånkomlig. Det är många som tillskriver mig politiska agendor. Det har jag nödvändigtvis inte. Det är en dokumentering av världen vi lever i just nu.
Den lokala berättelsen är en annan sak som musiken och poesin har gemensamt.
– Historien upprepar sig på ett eller annat sätt, det är synd för det innebär att vi inte lär oss av våra misstag, men samtidigt beskriver det en problematik som finns här i vår samtid. Vi kan förstå olika åsikter och idéer om vi har avstånd mellan oss och berättelsen.
Trots alla de lokala ingredienserna är Rickard Eklund ingen traditionalist. Han skildrar världen med de språkliga redskap han besitter och med en blick som är hans.
– Jag är inte en som värnar om att dialekter ska bibehållas på ett visst sätt. När det handlar om musik är det ett verbalt sätt att uttrycka sig, mitt känslospråk kommer närmast till hands. Mitt känslospråk är jag, där jag kommer fram bäst.
Vill du höra hur det låter när Rickard Eklund & co arbetar med sin musik? Lyssna på Musikdokumentär som tar dig med till Vörå.
