När vi först möter Abraham Stiller (Ville Virtanen) är det år 1972 och Stiller är en gammal man som en ung journalist (Satu Tuuli Karhu) vill intervjua.
Journalisten arbetar med ett reportage om de judar som utvisades från Finland till Nazityskland och Stillers namn dyker hela tiden upp då hon gör efterforskningar.
Men Stiller är tystlåten, han vill inte prata och vi förstår att minnena plågar honom.
Sedan förflyttas vi till år 1938, i Helsingfors hamn står en båt med judiska flyktingar och myndigheterna är tveksamma. Ska man släppa in dem i landet? Var ska de bo? Hur ska de försörja sig?
Då dyker Abraham Stiller upp, han är energisk, bra på att prata och fast besluten att hjälpa de här flyktingarna. Han kopplar in den judiska församlingen – ”Klart att vi kan hjälpa dem få jobb. Det här fixar vi!”
Stiller och hans fru Vera (Nina Hukkinen) tar sig speciellt an Georg (Rony Herman) och Janka Kollman (Naemi Latzer) och deras lilla son. Och det är Stiller som övertalar dem att stanna och inte resa vidare till Sverige.
För han är en evig optimist som in i det längsta vägrar tro på att det kan bli krig.
Aktuella tongångar
Det som gör Aldrig ensam intressant och viktig är skildringen av de finländska judeutvisningarna. Och det är ingen smickrande bild som Klaus Härö målar upp av Finland under andra världskriget.
Filmen visar hur lätt tongångarna vänder och hur hårda ord också lätt föder ett hat. Hur det finns opportunister som ser sin chans att utnyttja omständigheterna. Och hur det alltid finns de som är villiga att tänja på lag och ordning.
Det är beskrivande hur man i filmen länge diskuterar judeutvisningen som ett rent polisiärt ärende, inte politiskt.
”Tycker ni att det här är Finland?” frågar Stiller sina inflytelserika vänner.
Filmen utspelar sig under kriget men känns väldigt aktuell, med tongångar som ekar bekanta även i dagens Finland.
Rak och tydlig
Filmen bygger på verkliga händelser och personer och den som vill veta mer kan med fördel lyssna på Mi Wegelius historiepodd om Familjen Kollman och utvisningen 1942.
Härö har skrivit manuset i samarbete med Jimmy Karlsson och den är baserad på biografin Setä Stiller (2003) av Rony Smolar.
Berättelsen i filmen är rakt på sak och ibland nästan snudd på övertydlig. Det är aldrig oklart vem som är god och vem som är ond.
Hela filmen präglas också av ett starkt film noir-liknande drag där speciellt aningen överdramatiska belysningar av ett nattligt Helsingfors sticker ut.
Filmens styrka är ändå att fokus hela tiden ligger på Abraham Stiller, en man som tror på det goda i människan. Det är hans envisa kamp vi följer, en kamp som sedan blir en enorm skuld han kommer att brottas med resten av sitt liv.
Ljus och mörker
Härö är känd för filmer med otroligt vackra bilder och Aldrig ensam är inget undantag.
För att understryka kampen mellan det goda och onda har Härö tillsammans med fotografen Robert Nordström valt att spela med ljus och mörker. Inomhus är det dunkelt och mörkt, medan vi genom fönstren kan ana ett starkt, vitt ljus.
Det här bländande vita ljuset konkretiseras då vi i en scen förflyttas till ett av nazisternas högkvarter i Berlin. Hela huset är upplyst i ett onaturligt hårt och vitt sken.
En av filmens starkaste scener är då Stiller firar sabbat med några av de fängslade judarna långt ute på en myr i Lappland. Det är höst och kallt och precis då de inleder sin bön bryter dagens sista solstrålar igenom höstdimman.
Deras bön blir en slags protest mot de skrikande tyskar som anländer till platsen och solstrålarna en symbol för det hopp som snart ska släckas.
Men Härö är en regissör som, likt Stiller, tror på det goda i människan. Därför visar han på slutet att det trots allt finns en väg till försoning och förlåtelse även i det djupaste mörkret.
Lyssna på Kulturpodden om filmen ”Aldrig ensam”:
