De färgglada världscupsvästarna hänger prydligt ovanför sängen i lägenheten i Vasa. De är minnen från Anni Lindroos bästa men samtidigt svåraste säsong som skidåkare.
– Lite bisarrt att de hänger just där, säger Lindroos med ett skratt.
Ironin är slående. Just under den period då världscupsdrömmen blev verklighet började sömnen svikta. Nätterna fylldes av grubbel över träning och tävlingar, och sömnlösheten blev en av de faktorer som drev henne in i utmattning.
– Jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom dagarna, säger 23-åringen och ser tillbaka på den mörkaste perioden.
Allt föll ihop på en gång. Kroppen var utmattad, huvudet ännu mer. Hon kände mycket självhat och tänkte: Hur kunde jag låta det gå så här långt?
Samtidigt slet hon med sin identitet. Utanför den trygga bubblan med de människor som stod henne närmast, lät hon bli att blotta sin sexuella läggning.
– Jag var rädd att folk skulle se annorlunda på mig.
Se Sportlivs minidokumentär med Anni Lindroos:
En natt är ingen natt
När Sportliv möter Lindroos en krispig vintermorgon i Vörås skidspår ekar skratten. Stämningen är lättsam och avslappnad när hon susar fram tillsammans med sina skidkompisar Julia Häger, Frida Häggkvist och Frida Achrén.
– Ibland skulle det kunna vara mindre prat och mer fokus, säger tränaren Matias Strandvall, som står bredvid och betraktar kvartetten.
Samtidigt medger han att den avslappnade atmosfären är positiv – så här bra stämning har det inte varit på flera år.
Inledningen på säsongen 2021-2022 var strålande och i januari knep Anni Lindroos en fjärdeplats i sprint på senior-FM. Säsongen tog ändå abrupt slut redan i februari på grund av sjukdom. Frustrationen växte.
Fram till dess hade Lindroos varit känd för sitt smarta träningsupplägg. Hon lyssnade på kroppen, höll nere farten på intervaller och tränade metodiskt. Men efter den tunga säsongsavslutningen 2022 förändrades allt.
Jag orkade inte vara smart längre.
Studierna i hälsovetenskap, som hon påbörjat året innan, lades på paus. Allt skulle handla om skidåkningen.
Till en början fungerade det, men kroppen började snabbt säga ifrån. Den första varningssignalen kom under försäsongslägret i Olos hösten 2022 – en natt helt utan sömn.
Hon avfärdade det som en engångsföreteelse. Bara dagar tidigare hade hon stått på pallen i finska cupen. Men snart blev en natt till två, sedan tre och fler. Trots det fortsatte hon att tävla, även på världscupnivå.
De höga laktatnivåerna på träning var svart på vitt, ett tecken på att kroppen inte fungerade som den skulle. Ändå ignorerade hon det. Tränaren Strandvall försökte bromsa, men Lindroos lyssnade inte.
– Jag var ingen lätt adept att ha att göra med då.
Till slut kom U23-VM i Kanada. När hon inte tog sig i mål på den första distansen förstod hon att något var allvarligt fel. Hon hade gått över gränsen.
Idrottaridentiteten skyddade
För Lindroos har idrotten alltid varit en självklar del av identiteten. Redan i lågstadiet hemma i Pargas utmärkte hon sig och visste tidigt att hon ville bli idrottare. Först satsade hon på fotboll, men när kroppen inte höll blev längdskidåkning det nya fokuset.
Det fanns en trygghet i att definieras genom prestation. Ingen ifrågasatte något annat än resultaten. Så länge hon var en idrottare först och främst, var allt annat oviktigt.
Under gymnasiet förändrades skälen till varför hon klamrade sig fast vid idrottaridentiteten. Lindroos insåg att hennes sexuella läggning inte följde normen.
Skidåkningen blev mer än en sport – den blev en sköld.
– Jag tänkte att om jag blir en riktigt bra skidåkare, så spelar det ingen roll vilken sexuell läggning jag har.
Så länge hon presterade behövde hon inte konfrontera de svårare frågorna om vem hon var.
Dubbellivet tärde
Från början fanns ingen rädsla. Att vara sig själv var en självklarhet, och det fanns ingen tanke på att dölja något. Men när omgivningens reaktioner blev mer avståndstagande förändrades något.
Det var aldrig en hemlighet, men det blev enklare att inte prata om det.
– Att jag inte var öppen med det gjorde att det kändes som att jag levde ett dubbelliv.
Att acceptera sig själv är en process. Det borde vara enkelt, men det är det inte alltid. Samhället har kommit långt, men normerna finns kvar, menar Lindroos. Och inom längdskidåkningen fanns inga förebilder att spegla sig i.
– Sporten är traditionell, med traditionella normer. Det hade varit lättare om jag valt fotboll, där fler varit öppna.
Lindroos var rädd att folk skulle börja se annorlunda på henne om de visste att hon var gay.
Det är en stor del av mig, men det är inte hela mig. Jag är fortfarande densamma, oavsett min sexuella läggning.
Att hålla en så stor del av sig själv undan var utmattande, men det gick att ignorera så länge skidåkningen gick bra. När allt föll samman våren 2023 förlorade hon den trygghet hon byggt upp. Allt hon tryckt undan i så många år hann ikapp.
– Jag hade inte bearbetat någonting egentligen under alla de här åren.
”Det ska inte vara en grej att komma ut”
De ekande skratten på Vörå skidstadion vittnar om att saker har vänt. Anni Lindroos mår bättre. Hon känner sig balanserad, något som också speglats i prestationer i skidspåret.
Den här veckan gör hon comeback i världscupen, då hon tävlar både i Tallinn på onsdag och Lahtis i helgen. Världscupstarterna blir hennes första på över två år, sedan kraschen.
Ett avgörande steg bakom lyftet var flytten till Vasa. Där fanns möjligheten att skapa en sundare balans mellan skidåkningen, studierna och det sociala livet.
Det kanske inte var det bästa valet för skidåkningen, men det var det bästa valet för mig.
Lindroos sökte professionell hjälp, började med sömnmedicin och senare sömncoachning. I dag är sömnen bättre och framför allt är tröskeln lägre för att söka hjälp om det skulle behövas.
Att prata öppet har också varit avgörande. Hon har insett att de tyngsta känslorna blir lättare att bära när de delas. Samtidigt finns en frustration kvar.
– Jag tycker inte att man ska behöva komma ut överhuvudtaget, det ska inte vara en grej. Men samtidigt är det skönt för en själv att ha det ute.
Stödet från vänner, familj och tränare har varit ovärderligt. Den största förändringen har ändå skett inom henne själv.
– Jag har lärt mig att acceptera mig själv.
