Zahra och hennes familj är tillbaka i Khiam efter kriget. Gatan till deras hus är totaltförstörd, liksom resten av staden.
Hennes barn balanserar bland glasskärvor och granatsplitter och ser sig nyfiket omkring.
– De sextio dagar som man kommit överens om är slut. Israel ville inte lämna vårt land men vi kom tillbaka, säger hon.
Hon säger att det förstås gör henne ledsen att se det sönderbombade huset, men att det kommer att byggas upp på nytt och bli ännu finare.
Zahra håller en stor, gul Hizbollahflagga i handen.
– Hizbollah är de som befriade oss, de som kämpade för oss, de som slogs och förhindrade israelerna från att komma in i Khiam, säger hon med ett leende.
Hon berättar att staden inte ockuperades under kriget, utan att de israeliska soldaterna kom till byn under eldupphöret. Under den perioden kunde invånarna inte återvända.
Zahra är inte den enda som tycker så. Alla invånare vi talar med säger samma sak.
– 90 procent av oss här älskar och stöder Hizbollah. Varje sten, varje träd här är Hizbollah, säger en man som vill vara anonym.
Han säger sig vara rädd för familjens säkerhet.
Mannen förklarar att det inte handlar om att man nödvändigtvis ser att partiet har en vision eller att man håller med dem politiskt, utan snarare för att man känner att det inte finns något alternativ.
– När israelerna kommer är ingen annan här än Hizbollah. Vårt enda hopp ligger i deras händer. Det här har pågått i 40 år, för många generationer är uppvuxna med organisationen.
Han anser att den libanesiska regeringen har lämnat södra Libanon vind för våg, och han tror inte att det är möjligt med en framtid utan Hizbollah.
Han är tillbaka i sitt hem och försöker röja upp bland det som finns kvar.
– Nästan alla mina vänner är döda, nästan hela min generation av 30–35-åringar är borta, säger han.
Omkring 4 000 människor dödades i kriget på nationell nivå, hur många av dem som stred för Hizbollah är oklart.
Inne i det som tidigare var en affär sopar Hassan golvet.
Den del av byggnaden som tidigare var bostadshus är nu reducerad till grus.
Men affären står fortfarande kvar, åtminstone i någon mån.
Hassan vet inte när affären kommer att kunna öppna.
– Vägen dit är lång, vi vet ännu inte. Vi har inga pengar, men vi vill städa upp allting först och sen tänka på det.
En del invånare berättar att de förlorat sina hus tre gånger, på 80-talet, år 2006 och nu 2025, i samband med tidigare krig med Israel.
I centrum av Khiam ekar hög, glad musik mellan ruinerna. Ett hundratal människor har samlats på något som kanske kunde ha varit ett torg.
Khadija har kommit hit från norra Libanon bara för att fira.
För en vecka sedan ockuperades byn fortfarande av israeliska trupper och fram till i söndags kunde invånarna inte återvända.
– Det utfördes stora hjältedåd under det här kriget där vi segrade och kunde stå emot Israel. Vi kom för att fira deras reträtt och frigörandet av vårt land från fienden.
Överallt i Khiam syns den gula flaggan, precis som i resten av södra Libanon. I den del där Khiam ligger syns inte en enda libanesisk flagga.
På vägen ut från staden möter vi en buss med unga män.
De viftar glatt med sina flaggor och åker mot stadskärnan för att delta i firandet en stund och sedan åka visare.
Enligt avtalet om eldupphör ska Hizbollah flytta sin militära verksamhet norr om floden Litani. Huruvida det har skett är tillsvidare oklart.
Det som däremot är klart är att Israel inte lämnat södra Libanon.
Det går inte att komma åt de byar som fortfarande ockuperas av Israel. På väg mot grannbyn finns tre libanesiska kontrollstationer och flera FN-fordon. Längre än så kommer man inte.
I måndags meddelade Israel och USA att eldupphörets första fas förlängs med tre veckor, till den 18 februari.
Under de senaste två månaderna har den libansiska armén utökat sin närvaro i söder, i enlighet med avtalet. Längs med vägen ut från Khiam röjer den armén undan spår efter kriget.
Tiotals invånare som försökt återvända till sina byar har dödats och skadats av israelisk eld.
