När Måns (Patrick Henriksen) träffar en kille på lokaltåget som liknar hans fastighetsförmedlare på pricken inser han att det är en unik chans som han måste utnyttja. Men hur? Då får han en lysande idé.
Tobias (Dennis Nylund), som han heter, visar sig vara amatörskådespelare och Måns anställer honom att spela fastighetsförmedlaren och bete sig drygt och stöddigt mot Måns sambo Vigdis (Nina Palmgren). Varför? För att Måns misstänker att hans fru är förtjust i honom. I fastighetsförmedlaren alltså, inte Tobias. Häng med här om ni kan.
Den franska dramatikern Sébastien Castros prisbelönta komedi En lysande idé bäddar från första början för ett lustfyllt dörrsmällande, svartsjuka makar och förväxlingshumor i klassisk farstradition.
Men handlingen invecklas kolossalt då det visar sig att Vigdis redan styrt upp ett kärleksmöte med fastighetsmedlaren, Didrik heter han (likaså spelad av Dennis Nylund, i identiska kläder). Och hon är bestört över att oväntat finna sin sambo hemma … uppenbarligen tillsammans med hennes tilltänkta älskare.
Dubbel- och trippelgångare förvirrar
Tobias som inte är den skarpaste kniven i lådan misstar den äldre grannfrun Gittan (Anna Hultin) för Vigdis, och Gittan missförstår hans förklaringar och tror att Måns är död men är å andra sidan förtjust över denna möjlighet att dumpa sin make sedan årtionden för en stilig yngre kille.
Didrik anländer, elen strular, vattenledningarna läcker och köksskåpen rasar från väggen medan missförstånden och lögnerna hopas på varandra i allt tjockare lager.
När dessutom Tobias tvillingbror (naturligtvis också spelad av Dennis Nylund i arbetsoverall och verktygslåda) uppenbarar sig för att fixa läckaget i badrummet blir effekten som att kasta ytterligare en boll åt en jonglör som redan har på tok för många av dem i luften.
Och mot alla odds bara fortsätter showen.
Slapstick av Adde Malmberg i högform
En lysande idé på Svenska Teaterns AMOS-scen är regisserad av enmansinstitutionen inom svensk komedi Adde Malmberg.
Föreställningen renodlar den spektakulära slapstickstil som Malmberg gjorde bruk av i sin tidigare regi The Play That Goes Wrong på Svenska Teaterns stora scen 2019. Även denna gång vankas det halsbrytande fall, stötar och kollisioner men på den mindre scenen blir deras effekt ännu mer drabbande.
Allting i skådespelarnas hantering av manuset funkar, från rapp replikföring till komisk tajming och jag kan bara föreställa mig mängden idogt repetitionsarbete som ligger bakom det här behagliga flytet.
Dennis Nylunds förmåga att uppenbara sig i nya kläder eller nya roller från de mest oväntade håll blir som en show i sig.
Nina Palmgren och Patrick Henriksen gör en fin insats som nästan-men-inte-riktigt-äkta par som båda visar sig vara lika händiga på att ljuga för varandra.
Anna Hultin spelar med liv och lust
Men en särskild spelglädje lyser kring Anna Hultin som den påflugna grannfrun Gittan som klapprar in i de mest olämpliga situationer. Hon gör fullt bruk av sin komiska talang då hon hulkar högljutt som en katolsk gråterska för att i nästa stund dra uppmärksamheten till sorgeklänningens djuuupa urringning.
Hultin spelar rollen som (ursäkta ordvalet men det är bara den mest kärnfulla beskrivningen) förvirrad och kåt tant med en sådan uppenbar vällust att gestaltningen inte för ett ögonblick känns nedvärderande eller hånfull. Tvärtom fyller hon rollen med en enorm sinnlighet och livskraft.
Rollgestaltningen känns väldigt befriande i en tid som å ena sidan är grundligt genomsexualiserad medan äldre människors lusta å andra sidan förblir ett otroligt starkt tabu. I det avseendet känns rollen som en slags förlängning av Hultins rosade klimakteriemonolog Är det hett här? vars frispråkiga behandling av kvinnors åldrande har väckt ett enormt gensvar i både Finland och Sverige.
En lysande idé på Svenska Teatern är ett stycke sällsynt välsnickrad komedi där lagren av nödlögner och missförstånd gradvis framkallar en lätt känsla av svindel.
Men under loppet av föreställningen med sina oväntade entréer, dubbelgångare och teatergolvningar inser jag att jag ser på föreställningen med samma tilltagande häpnad som man betraktar ett avancerat trolleritrick – skarpt medveten om att det är en synvilla som konstrueras inför en, samtidigt som man hjälplöst accepterar den illusion som ens rationella hjärnhalva vet att helt enkelt är omöjlig.
Kalla det magi om ni vill.
