Man efter man står de där, de tidigare regimsoldaterna eller tjänstemännen inom säkerhetstjänsten i diktator Bashar al-Assads regim.
De köar för att registrera om sig som civila, få nya identitetsbevis och få amnesti för brott de kan ha begått under regimens tid.
Männen står i två köer, en för att registrera sig och få en nummerlapp, och en andra för att köa in till själva kontoret – som av det nya styret kallas för försoningscenter.
Stämningen är märklig; det är väldigt lugnt och organiserat samtidigt som situationen känns olustig.
När vi filmar köerna vänder vissa bort ansiktet, en del ser gråtfärdiga ut medan andra gärna vill berätta sin historia.
25-åriga Ibrahim Hajj Muhammad säger att han inte hade något annat val än att strida för Assad.
– Ett flyktförsök skulle ha lett till döden. Det vet ni och omvärlden. Vi och våra familjer hotades.
Under Assads tid rådde allmän värnplikt för män över 18 år. Ett av få undantag för att slippa armén var ifall männen inte hade en bror som kunde ta hand om sina föräldrar.
När den syriska revolutionen, som sedan eskalerade till ett inbördeskrig, bröt ut år 2011 valde Assad att ta bort tidsbegränsningen på militärtjänstgöringen.
Det innebar att armén blev en fälla för många, som tjänstgjorde i flera år i stället för i de 18 månader som lagen krävde före kriget.
Det fick många att desertera, men priset för det var ofta högt.
De soldater som deserterade kunde räkna med att deras familjer skulle råka illa ut. Till exempel kunde regimens säkerhetspolis Mukhabarat konfiskera familjernas egendom.
Därför valde många att stanna, eller så mutade de någon inom antingen armén eller sjukvården. Men alla hade inte råd.
31-åriga Muhammad Matar är en av dem som deserterade. Han lämnade armén för att jobba civilt och tjäna lite pengar. Armén betalade knappt något alls.
– Fram till att Syrien befriades höll militärpolisen mig fånge. Tacka Gud för att jag nu är fri.
27-åriga Husam al-Nahar var sergeant i Assadarmén. När rebellerna tog över kontrollen över Aleppo stred han inte utan var bakom linjerna.
Han var inte förvånad när staden föll.
– Regimen var fullkomligt värdelös. De förstörde mig på sju år.
Han togs till fånga av Assads armé i slutet av år 2017 och tvingades sedan strida för den.
Tiden i armén var hemsk, berättar han. Soldaterna fick knappt någon ersättning.
– De förödmjukade oss. Vi åt potatis och ägg och fick 500 000 syriska pund i lön per månad.
Det är under 40 euro sett till dagens valutakurs.
23-åriga Ahmad Abdalkarim har även han kommit till försoningscentret för att få ett civilt identitetsbevis.
Han var i Assads armé i fyra år, men flydde sedan på grund av hur dåligt han behandlades. Han tycker att allting är mycket bättre nu.
– Vi behandlas bra av den nya armén. Tidigare var jag rädd för att ta mig till jobbet, nu känns allt säkert igen.
Han är shiamuslim, medan de flesta i kön gissningsvis är sunnimuslimer – precis som merparten av syrierna.
Under regimens tid marknadsfördes den syriska armén som en styrka där Syriens alla religioner och sekter var likvärdiga.
I praktiken var det ändå ofta alawiterna, alltså den shiamuslimska sekt som Assadfamiljen själv representerade, som innehade alla höga positioner inom militären.
En av de maskerade rebellerna som står och håller koll på kön går med på att tala med oss, men uppger inte sitt namn.
Han stred själv när rebellerna återtog kontrollen av hans hemstad Aleppo.
– Vi har svåra tider bakom oss. Lufträder, artillerield och kriser av alla slag. Som tur är fortsätter livet nu, säger han.
Vi frågar honom hur det känns att se alla de män som stred för Assad.
– Det känns bra. De här människorna är som jag, vi befriade ju dem.
Han säger att han inte stöter på rädsla bland dem som kommer för att lösa sin situation och att han behandlar dem som köar väl.
– Jag hoppas på att vi i framtiden har en civiliserad och trygg stat där alla invånare trivs tillsammans.
Inne i byggnaden går allting lugnt till och verksamheten ger åtminstone sken av att vara välorganiserad. Det är väldigt rent och prydligt trots att luften är tung och dammig utanför.
Genast innanför dörren får man lämna ifrån sig sitt vapen ifall man har ett.
Som mest får centret in 25 vapen per dag. När vi är på besök ser vi bara ett.
Längre in i rummet sitter män som köat i två dagar och fyller i papper. De får nya, civila identitetsbevis och kan snart gå fritt ute i samhället.
Inne på försoningscentrets kansli sitter Abdurrahman Hajj Ahmad. Han är chef för centret som tar emot omkring 700 tidigare soldater per dag.
Sedan centret öppnades 12 dagar efter regimens fall har 25 000 soldater registrerat sig bara här. De här centren finns överallt i landet.
– Fast vi inte officiellt har utnämnts sköter vi registreringarna här i Aleppo för att underlätta situationen för de tidigare soldaterna och medlemmar i de militära institutionerna.
– Vi samlar också in deras vapen och överför dem till det nya styret.
Ahmad förklarar att de tidigare soldaterna inte kan röra sig fritt i landet utan identitetsbevisen. De enda som inte dyker upp på centren är sådana som innehade höga positioner inom militären, berättar han. Mot dem kommer rättsprocesser att inledas i ett senare stadium.
Medan vi är i Syrien utför de tidigare rebellerna fortfarande räder mot städer där tidigare Assadlojalister gömmer sig.
Ahmad säger att det nog förekommer rädsla bland de tidigare soldaterna här på centret, men betonar att man inte vill dem något illa.
– Vi försöker föregå med gott exempel här i Syrien. Alla här är syrier.
När regimen störtades slopade Syrians nya ledare Ahmed al-Sharaa värnplikten.
Det antal oppositionella rebellgrupper som verkat i Syrien gick huvudsakligen med i paraplyrörelsen Hayat Tahrir al-Sham (HTS) – som numera lagts ned och i stället utgör landets armé.
I dag är det frivilligt att gå med i armén. Vissa vi träffar i kön berättar att de planerar att skriva in sig, andra säger att de vill fokusera på sina civila jobb eller på sina studier.
För första gången på länge har de faktiskt chansen till det.
