Föreställ dig ett klassiskt westernupplägg med en ensam ryttare som anländer till en främmande stad. På jakt efter en saloon och en varm famn att luta sig mot.
En rebell som bara har respekt för den äldre mentor som kan förmedla en fläkt av det förflutna, en känsla av äkthet.
Den typ av mentor vars händer är märkta av arbete och hårt leverne. Vars slitna kläder luktar tobak och drömmar som gått upp i rök.
Ungefär så inleds berättelsen om Bob Dylan. Skillnaden är bara att han kör motorcykel och är beväpnad med gitarr.
Ett upplägg att räkna med
Utgående från Elijah Walds bok Dylan Goes Electric (2015) har manusförfattaren Jay Cocks och regissören James Mangold (känd för Johnny Cash-filmen Walk the Line) skapat en berättelse som skildrar åren när Robert Allen Zimmerman blir artisten Bob Dylan.
En berättelse vars visualisering skvallrar om en fantastisk fingertoppskänsla för den aktuella tidsepoken. Ingenting känns påklistrat eller konstruerat – varje bild andas 1960-tal.
Filmen inleds med Dylans (Timothée Chalamet) ankomst till New York 1961 och hans första möte med musikerna Woody Guthrie (Scoot McNairy) och Pete Seeger (Edward Norton).'
Mangold väljer visserligen att dra kurvorna raka kring det allra första mötet, men med tanke på hur fint det fungerar är man som åskådare beredd att köpa versionen där alla tre träffas på en och samma gång.
Här söker Dylan upp den kroniskt sjuka Guthrie på ett slitet sjukhus och som av en händelse råkar Seeger också vara på plats.
Dylan presenterar sig och berättar att han skrivit en sång om och till Guthrie. Det verkar lite lillgammalt, patetiskt och pretentiöst men veteranerna nickar vänligt och låter 19-åringen stämma gitarren.
Och redan den allra första tonen utgör startpunkten för en livsbejakande låtkavalkad som upprepade gånger får en att tänka: whaaat – är det här också en Dylanlåt?!
En biopic att räkna med
Musikerporträtten duggar tätt på bio just nu. Vi har knappt hämtat oss efter filmerna om Dingo, Maria Callas och Robbie Williams förrän det är dags för Bob Dylan att synas i sömmarna.
Och efter honom väntar utlovade studier i Michael Jackson, Bruce Springsteen, Madonna och Janis Joplin – för att nämna några.
Det här är en besvärlig genre eftersom den tvingar fram många val – ska man satsa på drama eller musik? Följa hela karriärbågen eller göra ett nedslag i denna? Skildra en person, en grupp eller en samtid?
Och hur nära verkligheten ska man hålla sig?
James Mangold har valt en klart avgränsad tidsperiod på fyra år och ett format som till 70 procent fylls med musik. På gott och ont – underbart för den som älskar Dylan, plågsamt för den som har ärr i öronen efter diverse skolversioner av Blowing in the Wind.
Men oberoende av var man står i musikfrågan ska det medges att låtarna i filmen fungerar på alla plan: de är snyggt genomförda och vibrerar av känsla utan att känslan någonsin skymmer de laddade texterna.
Och samtliga skådespelare kan faktiskt sjunga – på riktigt.
Chalamet går från klarhet till klarhet och Norton överraskar
När A Complete Unknown nominerades till åtta Oscars var det knappast någon som protesterade mot skådespelarnomineringarna: Timothy Chalamet för rollen som Dylan, Monica Barbaro för tolkningen av Joan Baez och Edward Norton för sin insats som Pete Seeger.
För visst är det skådisarna som ger låtarna och dramat mellan dessa liv. Att Chalamet kunde sjunga hörde vi redan i Wonka (2023), men att han kunde sjunga som Dylan fanns det inga garantier för.
Men han har verkligen lyckats hitta rätt tonläge, färg, känsla, kroppsspråk – allt. Till och med Dylan själv lär ha gett tolkningen godkänt. Därmed inte sagt att filmen lär oss särskilt mycket om människan bakom imagen, men det är knappast meningen heller.
Bob Dylan är och förblir ett mysterium. Något som på ett mera experimentellt – men samtidigt tydligare sätt – skildrades i Todd Haynes I'm Not There (2007). En film i vilken sex olika skådespelare tolkar olika sidor av Dylan.
Även om både Chalamet och Barbaro imponerar så är det för min del Edward Nortons Seeger som får duken att vibrera. Norton som så många gånger agerat kyliga, lynniga och farliga rollkaraktärer formligen sjuder av värme och kärlek.
Hans sätt att handskas med sin unga protegé är lika ömsint som sättet på vilket han greppar banjon eller beskriver musikens betydelse.
Och faktum är att det jag bär med mig efter filmen är frågor som har med musikens betydelse att göra. Finns det någon musik idag med samma påverkningspotential som folkmusikscenen hade på 1960-talet?
Finns det längre några gränser kvar att överskrida? När Dylan valde att plugga i elgitarren bröt han med en arena som ville behålla en akustisk zon där texterna spelade huvudrollen.
Det har gått sextio år sedan dess men även idag väcker det starka känslor hos fansen när en artist väljer att byta musikgenre – eller ännu värre – blanda olika genrer.
Men det finns säkert en poäng i att fortsätta våga.
Lyssna på Kulturpodden om filmen A Complete Unknown:
