Den första mars går byborna i Liljendal man ur huse. För när klockan slår 18.00 den kvällen är det dags för den 45:e upplagan av Liljendalrevyn, som i år fått namnet Fiisklämmån.
På scen står förstås rutinerade revyrävar som Frej Lindfors, som gjorde sin första föreställning redan 1986. Flera skådespelare återvänder också efter både kortare och längre uppehåll. En sak är säker – föreställningen blir fartfylld. Mindre säkert är vad Fiisklämmån faktiskt betyder.
– Det finns många olika definitioner men för mig så påminner det om när jag var barn och inte betedde mig. Då kom en vuxen och sade att ”om du inte beter dig så hamnar du i Fiisklämmån och så klämde den vuxna fast barnet mellan låren, säger Frej Lindfors.
Han ler lurigt och fortsätter:
– Det kan också betyda skamvrå. Eller i skolan där man kunde sitta i skamknuten. Det är något som används som en varning, säger Lindfors.
Frej Lindfors signum är hans energi, vilken ofta lockar till skrattsalvor när han står på scen. Lika fartfylld är han under repetitionerna då han springer mellan mixerbord, scen och kaffekokaren i köket. Han vill förstås att det ska bli en riktigt rolig och bra föreställning. Lindfors, om någon, vet vad revyn betyder för bygden.
– Den betyder nog jättemycket för Liljendal och för ungdomsföreningen. Det behövs verksamhet för att finansiera huset också, säger han.
Huset som Lindfors nämner är förstås gula och maffiga Liljendalgården. Där spelas Fiisklämmån vid ett dussin tillfällen fram till den tjugonionde mars. Att föreställningen har varit efterlängtad märker Frej Lindfors.
– De frågar inte bara i Liljendal om vi börjat öva. Även när jag rör mig i Borgå eller i Lovisa så kommer människor fram och frågar om vi börjat repa inför nästa års revy, säger han.
På många platser ses revykonsten som något på väg att dö ut. Så är det inte i Liljendal. På scen syns både tonåringar och tjugoåringar. Men en grupp skulle gärna få komma med, säger Lindfors.
– Vi har flera unga grabbar med nu, men några unga tjejer skulle också gärna få haka på, säger han.
Återvändarnas år
En tjej har förvisso gjort comeback, Ulrika Rehnström, som var tjugo år gammal sist hon var med.
– Det har gått trettio år sedan sist, det känns jättebra att vara tillbaka. Jag har verkligen fått ett fint välkomnande, säger Rehnström.
Även om mycket är sig likt sedan sist, säger Rehnström att hon uppskattar hur sketcherna kommer till.
– Vi är väldigt många som är med och skapar sketchen. Processen var lite annorlunda förra gången, då kom idéerna mer från en person, säger hon.
Hon har själv varit en ung Liljendaltjej på scen men förstår att alla kanske inte vågar göra samma sak.
– Jag tror att tjejer i den där åldern har lite svårt med att göra bort sig. Allt ska vara så perfekt, men det behöver inte vara det. Kom med nu bara. Vi behöver er, tjejer, säger Rehnström.
Ulrika Rehnström lockar inte bara tjejer till scenen, hon vill förstås locka publik till bänkarna. Hon tror att årets upplaga av revyn bjuder på något för alla.
– Det handlar bland annat om världsläget, appar och doften från hamnen i Valkom, säger hon med ett stort leende.
Rehnström är definitivt den återvändare som varit borta längst. Men några andra nygamla ansikten finns också. Bland andra Andreas Sjögård och Johan Salminen, som tillhör de yngre förmågorna. Ändå har de rutin. De har varit med flera gånger och ser fram emot att stå på scenen inför fulla hus under hela mars månad.
– Första gången jag var med så var jag lite nervös. Men det släpper snabbt, nu längtar jag efter att stå på scen igen, säger Sjögård.
Johan Salminen nickar instämmande och lägger till:
– När man har vuxit upp här och sett revyn har jag ibland själv tänkt att jag skulle vilja ha vissa av de där rollerna, säger Salminen.
Drömmen gick trots allt snabbt i uppfyllelse, för Johan Salminen var bara 11 år gammal första gången han uppträdde med Liljendalrevyn.
Andreas Sjögård tror också att många unga skulle älska revylivet, om de bara testade det.
– När publiken skrattar så får man självförtroende. Då känns det som att man kan klara av vad som helst, säger han.
De ska båda framträda i en mängd sketcher. Men en av sketcherna sticker ut
– Min favorit är den där jag spelar en bonde som söker fru, säger Salminen.
– Jo, det är väl den rollen man känner sig mest hemma i, säger Sjögård.
De båda revyvännerna skrattar gott. Det är precis så Liljendalmysigt som det ska vara. Men scenen de pratar om har också ett uns av mörker.
– I sketchen får en bonde som söker fru fler beundrarbrev än de övriga bönderna i sketchen, säger Johan Salminen.
Något som förstås leder till intriger på äkta Liljendaldialekt.
Kan man säga att ni söker fruar på scen men tjejer till revyensemblen?
– Jajämän! utbrister Andreas Sjögård glatt.
