– Sångaren Nina Simone sa att det är varje konstnärs plikt att spegla sin samtid oberoende av om det är bildkonst, musik eller litteratur, säger författaren Johannes Ekholm.
Det upplever han att han gör med sin kommande roman Päähenkilö, både frivilligt och av nöd tvungen.
Romanen handlar om en videopodd där deltagarna berättar om sina mest smärtsamma och meningsfulla upplevelser, och sprider dem över hela världen översatta till ett femtiotal språk med hjälp av deepfake-teknologi.
Videopodden produceras med minimal budget och utnyttjar deltagarnas berättelser maximalt för sponsorkontrakt.
I slutskedet av skrivarbetet erbjöd Ekholm dessutom privatpersoner och företag att köpa synlighet i boken, för några hundralappar kunde deras namn finnas med i boken.
Det var dels en fyndig kommentar på det företaget i romanen gör, och vilket Ekholm ser att är den riktning som kulturlivet i dag är på väg åt. Men dels var han helt enkelt pank.
– Jag upplever att min roman speglar sin samtid på många plan, säger han.
Återspeglar kulturell kris
Dels behandlar romanen döden som förträngs i dagens samhälle trots att död och förintelse sker överallt omkring oss, berättar han.
– Och dels återspeglar den en kulturell kris eller en vändpunkt där konsten uppskattas allt mindre och vi konstnärer är tvungna att hitta nya sätt att överleva.
Efterkrigstiden var en period då det grundades konstfrämjande institutioner för att man såg att konst var något värdefullt som det var viktigt att människor hade möjlighet att ta del av. Det var en samhällsbyggande verksamhet som var viktig för bildning och välbefinnande.
Den nuvarande regeringen ser Ekholm däremot som den mest konstfientliga genom tiderna.
Deras nedskärningar drabbar alla, både institutioner och enskilda konstnärer.
– Så det är det kulturella klimat där min roman Päähenkilö utspelar sig.
Katastrofberättelse i miniatyr
Romanen utspelar sig över en natt. En handfull deltagare ska spela in videopodden högt uppe i ett av de höga husen i Fiskehamnen i Helsingfors. Men det blir elavbrott och de är tvungna att övernatta i studion.
– Det är en katastrofberättelse i miniatyr. Ett slags kammarspel, säger han.
Karaktärerna i boken är en företagare som driver en coaching-firma som ska lära män bli bättre människor, en ung rockmusiker som nyss blivit pappa och känner sig vilsen, en författare vars son begått självmord, och videopoddens programregissör som har drogproblem och tvingas hoppa in i podden som ersättare.
Berättelsen pendlar mellan en banal nutid och ett andligt utforskande av döden och vad som kommer efter den.
– Det här är den samtid jag måste befatta mig med för jag lever mitt i den, säger Ekholm.
Att sälja synlighet i sin roman var en sista utväg
Johannes Ekholms slog på allvar igenom som konstnär i mitten av 2010-talet. Med en serie pjäser och romaner som skildrade unga vuxnas tillvaro och en diffus kreativ ekonomi utan trygghet eller strukturer byggde han upp en profil som generationsskildrare.
– Jag har kunnat leva som konstnär de senaste tio åren och känt att det funnits arbetsmöjligheter och något slags hopp vid horisonten, säger han.
Men nu känns det som om man dragit undan mattan, och inte bara för Ekholm själv utan för hela kultursektorn.
Han nämner scenkonsten som exempel. De främsta skådespelarna i landet är tvungna att lägga av och börja jobba inom helt andra branscher, som timmermän eller fysioterapeuter.
– Det är synd att en så stor begåvning går förlorad, säger han.
En sen kväll gjorde han en lista över personer som kunde vara intresserade av att stödja hans konstnärskap, och erbjöd dem att bli omnämnda i boken mot ersättning.
Att nedskärningarna skulle vara oundvikliga tror han inte på. Han hänvisar till undersökningar som visar att kulturen inte är någon utgift utan en lönsam investering där varje euro som staten eller kommunerna investerar betalar sig tillbaka flera gånger i skatteintäkter. Nedskärningspolitiken kallar han för ett politiskt vapen för att tysta kritiken från kultursektorn.
– Det är helt enkelt dum och kortsiktig ekonomisk planering, säger han.
Att sälja synlighet i sin roman var en sista utväg Johannes Ekholm tog till i början av året.
– Då jag själv har familj och barn har jag verkligen varit tvungen att till alla knep jag har för att försörja mig, säger han.
Situationen väcker ilska
Säljandet kunde han göra till en slags performans kring boken. En sen kväll gjorde han en lista över personer som kunde vara intresserade av att stödja hans konstnärskap, och erbjöd dem att bli omnämnda i boken mot ersättning. Det var något mellan skämt och allvar.
Mer nytta hade han av att kontakta företag som omnämns i berättelsen. Han frågade Esbo Teater & om deras samarbete kunde omfatta en dimension av performans eller kommentar. De svarade att det passar utmärkt eftersom de själva måste söka sponsorer.
– Den ekonomiska knipa som jag är i som privatperson gäller nu alla kulturinstitutioner i Finland, säger Johannes Ekholm.
Tack vare att han sålt synlighet i romanen har han och hans familj klarat sig genom några tuffa månader. Han konstaterar att det är möjligt för honom på grund av den profil han byggt upp under 13 år som konstnär.
Det är fråga om att slå mynt av ett mänskligt kapital han byggt upp under åren. Det går varken att upprepa flera gånger eller se det som någon fungerande strategi för konstnärer i allmänhet.
Han är också arg.
– Då man är ung och så hör det kanske till att man börjar sin karriär i osäkerhet, men då man har hållit på hela sitt liv och mattan dras undan fötterna gång på gång så känns det helt enkelt orättvist, säger han.
– Vi har levt under den absoluta fattigdomsgränsen och med en osäkerhet som jag aldrig tidigare trott att jag skulle behöva uppleva. Det känns orättvist och förnedrande och samtidigt som en helt konstruerad kris, säger Johannes Ekholm.
