En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Det är fredag eftermiddag, nästan alla har lämnat Riksdagshuset vid Mannerheimvägen för sina helgbestyr. Men fyra riksdagsledamöter av olika generationer sitter kvar, två män och två kvinnor och med obekanta partilojaliteter. Padelgänget väntar för en, barnen där hemma utfordras än en gång av pizzabudet för en annan. En tredje är ung och ambitiös, en fjärde gift med uppdraget sedan 25 år.
Ödesdigra beslut måste fattas
Det är då som ljusen slocknar. Först längs Mannerheimvägen och byggnaderna där bortom, sedan i Riksdagshuset. Internet ligger nere, telefonerna fungerar inte. Presidenten, också han en kvällsuggla, messar på en storskärm: Finland är under cyberattack! Hackare har tagit över elektricitet och kommunikationsnät. Nu vill de ha något av oss, och det är bråttom.
”Oss”, det är i detta fall våra folkvalda, just ikväll tyvärr bara dessa fyra riksdagsledamöter och presidenten, som kallar sig Alex, som måste ta några ödesdigra beslut. Det är oklart varför det är så bråttom, men just när det är bråttom hinner man inte alltid ställa kritiska frågor.
De folkvalda ställs inför tre valmöjligheter: antingen betala ut tio miljarder euro som lösen, utlämna 80 medborgare eller ge fienden våra statshemligheter. Men den yngsta av de folkvalda har en egen strategi: gå till motattack, i öppet krig! Men mot vem? Ryssen? Islamisterna? Ekoterroristerna?
Tar fasta på Europas nya situation
Så ser ramhandlingen ut för Svenska Teaterns produktion Under attack, som riktar sig till åttondeklassare. Den har regisserats av Lidia Bäck med manus av Veera Tyhtilä, som har gedigen teaterbakgrund och som idag arbetar som kommunikationsspecialist på just Riksdagen – låt vara att pjäsen skrevs 2022, innan hon började arbeta där.
Kriget i Ukraina är en bakgrundsfaktor, liksom det bitvis krångliga Natointrädet där utpressningssituationer var legio, utan att de egentligen nämns. Det är en pjäs som tar fasta på en ny situation för Europa och Finland, med en tilltagande risk för fler öppna konflikter och samtidigt ett redan pågående cyberkrig. Vad gör vi som medborgare om det värsta skulle inträffa, och vad gör våra folkvalda?
Publiken måste välja
Situationen påminner om (och har inspirerats av) ett så kallat escape room, det vill säga ett lagspel där man för att komma ut ur ett låst rum måste lösa ett eller flera problem.
Rollgestalterna i Under attack gör detta i samarbete med publiken, som med hjälp av små fjärrkontroller får ta alla de avgörande besluten genom omröstning. Ska vi starta krig? Det är först ett populärt alternativ, men faller då det uppenbart är ett skott i foten, för att använda en sliten militär metafor. Konsekvenserna för landet blir för svåra.
Punga ut med pengarna och sedan utarma allt vad välfärd och kultur heter i Finland? Att lämna ut statshemligheterna kostar inget i det korta loppet, men kan bli ödesdigert i det långa. Det är intressant att dra paralleller till USA:s utpressning mot Ukraina i dessa dagar. Hur mycket ska landet betala för en aldrig så liten chans till självständighet? Statsterrorism är ett fenomen som breder ut sig.
Utlämningar – det har gjorts förr
Intressant nog utesluter publik och skådespelare på ett tidigt stadium att utlämna 80 finländare till ett obekant öde – av uppenbara humanitära skäl. Det är vackert så, men historiskt har det förekommit ganska frekvent att hela folkgrupper skickats över gränser på begäran av en starkare makt.
Sverige utlämnade 1946 utan större tvekan 167 baltiska soldater som stridit för tyskarna till Sovjet, väl vetande att de skulle gå ett oblitt öde till mötes. Detsamma gjorde Finland till sin allierade Tyskland då man lämnade ut 520 sovjetiska krigsfångar och ett stort antal (siffrorna varierar) judar.
Även gränsdiskussionerna mellan USA och grannländerna i dessa dagar handlar om att se till att människor skickas eller förblir någonstans där de inte önskar vara.
Därför funderar jag på vilken minoritet Finland skulle vara villig att skicka iväg, om man sattes under press. Om Ryssland till exempel krävde att vi utlämnade alla ryska medborgare under hot om krig – skulle det vara ett alternativ för att undvika ett militärt blodbad? Eller alla balter, efter att Ryssland valt att invadera Baltikum?
Freden har till sist alltid ett pris.
Haltande interaktion med publiken
Skådespelarna är både rollfigurer och spelledare, och själva teateraspekten fungerar ganska bra, i en balansakt mellan gestaltning och didaktik.
Det blir inte mycket till psykologiskt djup, men så är det heller inte ett existentiellt drama av August Strindberg eller Lars Norén som framförs. Publikens insatser innebär även att skådespelarna måste ha ett antal olika scenarion i huvudet samtidigt.
Den huvudsakligen digitala scenografin är väldigt snyggt gjord, likaså ljud och effekter. Mer problematisk var på premiärkvällen interaktionen med publiken, som på åttondeklassares vis gick trögt. De var dessutom i stor utsträckning finskspråkiga vilket kan ha lagt ett skikt av språkförbistring över samarbetet.
Men idén att åttondeklassare konfronteras med viktiga val och demokratiska processer (och deras konsekvenser) är bra. Att samtalsmetoderna måste slipas är tydligt, men också helt naturligt när skådespelare ger sig ut i en undervisningssituation. Men är det rätt frågeställningar och lösningar som Under attack erbjuder?
En kritisk kollega brister efter föreställningens slut ut: ”det finns en nyliberal tanke i botten av föreställningen. Man måste inte utarma folket för att betala en skuld på tio miljarder. Man kan höja skatterna för de mest förmögna!”.
Ja kanske det, om man delar värderingar som just nu inte sitter i regeringen. Och även annars är det i krislägen nödvändigt att skuldsätta ett land, och sedan hitta inte en utan många lösningar över tid.
Hur går det för Finland?
Jag väljer att se de fyra dåliga alternativen som en poäng, eller åtminstone en avsikt. Alla alternativen ska i pjäsens sammanhang föra med sig långtgående negativa konsekvenser, så dåliga att man går vidare med ett annat.
Går Finland under till slut? Väljer vi att svälta landet in på de bara benen för att betala utpressarna, eller utlämna de 80 personer som befinner sig på bänkar och scen under föreställningen till ett grymt öde? Eftersom Under attack även visas för allmän publik 6.3 kan du stilla sin nyfikenhet då. Det är en ofta tankeväckande föreställning.
Rättelse 27.2 kl 11:28: årtalet 1922 ändrat till 2022.
