Vad drömmer gaffeln, Månen och gäddan om?
Unga Teatern gör en sympatisk och fantasieggande konsertföreställning för barn i dagisåldern av Annika Sandelins och Karoliina Pertamos bilderbok Om jag fötts till groda med skådespelaren Stella Laine och pianisten Anu Silvasti på scen.
Annika Sandelins dikter berättar i njutningsfulla rim hur alla drömmer. Gäddor, fjärilar och grodor, och till och med gaffeln och Månen drömmer och längtar. Den ena drömmer om att få leva längre, den andra om att inte behöva vara ensam.
Ack så många drömmer om hur underbart det vore att få vara någon annan.
Varsamt möte med sorgen
Föreställningen i regi av Matti Raita tar väl vara på Annika Sandelins fyndiga och stämningsfulla texter.
Det tydliga grundupplägget öppnar sig mot roliga och ganska avancerade tankar om levande varelsers inre liv. Många gånger leder det till ett varsamt möte med en djup och vacker sorg över livets ändlighet.
Dikterna lägger också fingret på en särskild ironi då paddan drömmer om att vara groda, och grodan om att vara padda. Utan att behöva uttalas infinner sig frågan: Om alla beundrar varandra, kan man inte då bara vara nöjd med att vara sig själv?
Svårt att hänga med i snabba låtar
Det står ett sällsamt skimmer kring föreställningen där Stella Laine uppträder med sång och leksaker som får liv i hennes händer. Handlingen slår oväntat över i spännande fantasiäventyr då gäddan drömmer om att bege sig ut i rymden eller en uttråkad mullvad får äntligen se norrsken.
Musiken av Martin Segerstråle är välrepeterad och -framförd men eventuellt en smula snabb och invecklad. Som (vuxen) åskådare är det ibland svårt att hänga med i sångerna trots att scenframställningen med leksaker effektivt illustrerar dem. Den fyndiga lyriken hade mått bra av att få lite mer tid att landa hos publiken.
Unga Teaterns föreställning Om jag fötts till groda är en fantasieggande föreställning som öppnar mot många tankeväckande perspektiv på världen.
