Orsaken till uppståndelsen är en asteroid vid namn 2024 YR4. Den här rymdstenen på mellan 50 och 90 meter i genomskärning upptäcktes för några månader sedan av teleskop i den chilenska öknen.
Asteroiden i fråga, också fantasifullt beskriven som ”city killer”, stadsdödaren, har skapat oro på grund av sin bana som kan föra den obehagligt nära jorden år 2032. Inledningsvis bedömdes risken för en kollision vara 1,5 procent, men spekulationerna intensifierades när risken reviderades uppåt till 3,1 procent.
De senaste beräkningarna visar dock att sannolikheten för en kollision med jorden är försumbar. Forskare tror nu att asteroiden snarare kan kollidera med månen – om den kolliderar med någonting alls, vilket betraktas som osannolikt.
Asteroiderna, rymdens flygande skrotupplag
Men vad är asteroider egentligen? De är i princip samma sak som meteoriter, fast större. Är en meteorit större än tio meter i diameter klassificeras den som en asteroid.
Asteroiderna är fascinerande objekt som består av rester från solsystemets formation för 4,6 miljarder år sedan. De är överblivet material som inte slogs samman till planeter och som sedan dess har svischat runt i solsystemet.
Varje dag faller upp till femtio ton stenmaterial från rymden ner mot jorden. Största delen av stenarna är så små, ofta mindre än gruskorn, att de brinner upp när de träder in i atmosfären och producerar de lysande streck vi kallar stjärnfall eller meteorer.
Asteroidbältet, beläget mellan Mars och Jupiters omloppsbanor, är hem för de flesta asteroider i vårt solsystem. Här skulle en planet kunna ha bildats om inte Jupiters enorma gravitation hade hindrat det. Istället består området av en vidsträckt och gles ring av stenar som kretsar runt solen.
Asteroidbältet är väldigt glest. Avståndet mellan de här stenarna är i genomsnitt en miljon kilometer, vilket motsäger den täta svärm av stenar som ofta avbildas i science fiction-filmer.
Bland de olika asteroiderna i bältet finns allt från knytnävsstora stenar till den väldiga Ceres, en dvärgplanet med en diameter på 950 kilometer.
Asteroidbältet ”läcker”
Problemet med asteroidbältet är dess instabilitet. Kollisioner mellan stenar och diverse resonanser i deras banor kan orsaka att asteroider stöts ut ur bältet. Vissa av dessa fångas upp av Jupiters starka gravitation, medan andra slungas in mot det inre solsystemet. Då kallar vi dem jordnära objekt eller NEO:s (Near Earth Object).
Mellan en och tio procent av dessa jordnära objekt kolliderar förr eller senare med någon av de inre planeterna, inklusive jorden. Men risken för att en kollision ska orsaka katastrofala skador är relativt liten, eftersom mänsklig bebyggelse täcker en förhållandevis liten del av jordens yta och hela sju tiondelar av planeten täcks av hav.
De största asteroiderna, kilometerklassens bjässar som skulle kunna utplåna livet på jorden, är relativt väl kartlagda. Mindre asteroider är däremot svårare att upptäcka. Dessa mindre objekt, som 2024 YR4, kan fortfarande orsaka betydande skador vid en kollision.
Med uppskattningsvis en miljon asteroider i storleksordningen femtio meter och lite större, är det omöjligt att spåra varje enskild sten. Många upptäcks först när de redan har passerat jorden.
Sedan asteroiden 2024 YR4 upptäcktes för ett par månader sedan har många andra objekt av liknande storlek passerat jorden på avstånd närmare än månen. Det är också troligt att flera mindre, men fortfarande betydande stenar, har träffat jorden men brunnit upp obemärkt i atmosfären över obebodda områden.
Ett relativt sent identifierat hot
Mänskligheten blev medveten om hotet från rymdstenar relativt sent i historien. Det var först under den senare hälften av 1900-talet som seriös övervakning av jordnära objekt inleddes. Nasa och ESA har sina egna program för att kartlägga dessa objekt, och deras observationer skickas till Minor Planet Center vid Harvard Smithsonian-observatoriet för analys och katalogisering.
För att bedöma risken för en kollision används Torinoskalan, som sträcker sig från noll till tio. För närvarande finns det ingen känd asteroid som klassas högre än noll på denna skala. År 2004 väckte asteroiden Apophis stor uppmärksamhet när den bedömdes ha en 2,7 procents risk att kollidera med jorden år 2029.
Efter närmare beräkningar sänktes denna risk, och Apophis klassificeras nu som en nolla på Torinoskalan.
Med dagens teknologi kan vi med stor precision förutsäga asteroiders banor flera årtionden in i framtiden, förutsatt att deras bana och hastighet är kända.
Om en farlig asteroid identifieras i tid, kan vi skicka en rymdsond för att påverka dess bana. Nasas Double Asteroid Redirection Test (DART) visade att det är möjligt att avleda en asteroid genom att kollidera med den, vilket är en lovande metod för framtida planetärt försvar.
Nytt ”öga i skyn” på kommande
För att ytterligare förbättra vår förmåga att upptäcka och hantera hot från rymden, planerar Nasa att lansera en ny satellit, NEO Surveyor, tidigast 2027. Den här satelliten kommer att spana i infrarött ljus för att bättre kunna identifiera de rätt ljussvaga asteroiderna och kometerna.
Sammantaget har vår förståelse och beredskap för potentiella hot från asteroider ökat avsevärt, men mer jobb krävs för att vi ska kunna känna oss någorlunda trygga.
Helt och hållet kommer vi knappast någonsin kunna eliminera hotet från att ”himlen faller ned”. Dinosaurierna kunde berätta för oss hur det känns när det sker.
