Diptyk på Teater Viirus inleds med något som liknar en konsthistorisk föreläsning om döden. En röst presenterar verk av Hannah Wilke som fotograferade sig själv och sin mor. Bägge dog i cancer, fotografierna visar sjukdomens framfart men också värme, ungdom och skönhet. ”Gorgeous people die too”, sade Wilke i ett berömt citat.
Rösten presenterar även Chopins stycke Piano Sonata No. 2 som ledsagar föreställningen, samt målningar av Hugo Simberg och Edward Hopper. Bilderna visas på två stora skärmar som hänger framför den nedsläckta scenen.
Till slut stiger föreställningens huvudperson Milla (Jessica Raita) fram på scenen. Berättelsen handlar om hennes syster Hanna som gick bort i cancer 2018, säger hon, och den börjar dagen då Hanna fick beskedet att hon kommer att dö.
Hanna tar farväl
Till Chopins rastlösa pianostycke flimrar det förbi ett kollage av foton av sjukhuskorridorer, dörrar till mottagningsrum, skyltar, korridorer, utgången, och sedan – den öppna himlen. Gator och fasader, molntappar som lyser mot den djupblå himlen ovanför ett öppet hav. Häpna skönhetsupplevelser frusna i ett ögonblick av chock.
Sedan hemvägen, de vackra hemkvarteren i södra Helsingfors, ytterdörren, lokaltidningen Eira-Kamppi liggande på trägolvet innanför brevinkastet.
Skärmarna lyfts undan och blottar scenbilden. Bakom en genomskinlig gardin av plast öppnar sig scenografin av en smakfull lägenhet, konstruerad i fotorealistisk detalj med diskbänk, möbler, badrum och fungerande eluttag. Längst till höger finns två fönster och genom dem faller den gyllene morgonsolen in och fyller hela lägenheten från vägg till vägg.
Det rasslar i ytterdörren och Hanna (Maria Ahlroth) kommer hem. Då hon fått av sig ytterkläderna sätter hon sig på sängen i den slösaktiga solen, hennes profil skiner i en drabbande rekonstruktion av Hopper-målningen Morning Sun som visades i inledningen. I ett stillsamt ögonblick sitter hon bara där, vacker och ung i det skimrande ljuset.
Sedan reser hon sig och börjar ta farväl av livet.
Känn inget hopp
Diptyk, med manus och regi av Minna Lund, skildrar med en dokumentär skärpa Hannas sista månader i livet och hur samhället och vårdapparaten förhåller sig till en människa som förbereder sig för sin bortgång.
Strax anländer hennes syster och mamma (Lilli Sukula-Lindblom) som är förstummade och förkrossade. Mamman tjatar på hennes livsval av gammal vana, men i slutändan finns det inte ens något att gräla om.
En läkare med det ironiska efternamnet Toivo (Oskar Pöysti) anländer med kloka pamfletter om palliativ vård för de anhöriga. Mild och saklig som en dödsängel beskriver han vad som kommer att ske, hur patienten känner livskraften återvända då de kraftiga cancerbehandlingarna avslutas.
De anhöriga kan frestas att känna hopp, men det är viktigt att inte ge efter för det. Det finns inget hopp. Sjukdomens förlopp är obönhörligt.
Hannas affärsmässiga hantering av de praktiska omständigheterna kring hennes kommande död står i kontrast med hennes övriga beteende då hon köper klänningar av siden, går ut och festar, hittar en pojkvän.
I långsamma scener ställs lägenheten i ordning för nästa nedbrytande sjukdomsfas. Snart är hon sängbunden och kissar ner sig, kan bara duscha sig med största svårighet.
Varje vardaglig detalj laddas med en smärtsam skärpa av vetskapen om det kommande slutet.
Föreställningen spelas med en dämpad psykologisk realism. Medan Pöysti och Sukula-Lindblom får alternera mellan stillsamt skruvade roller är Raita och Ahlroths systrar som fångade mellan väggarna av Hannas utdragna dödskamp.
Presentationstexten beskriver verket som ett montage och det är en väldigt träffande beskrivning. De rika konstnärliga hänvisningarna fördjupar berättelsen men ju närmare den kommer systerns dödsögonblick, desto mer faller de estetiska associationerna av och man står allt mer naken inför detta brutala avsked.
Del två vill väl men hittar inte rätt
Föreställningens titel Diptyk anspelar på konstverk, ofta målningar, som består av två paneler eller taveldukar som står i dialog med varandra.
Den första delen (”En god död”) tar slut med sådan styrka att jag i teaterns foajé tar på mig mössan för att gå. Det framstår redan för mig som en spännande gåta vilka verkets två delar var – tills någon påpekar för mig att föreställningen fortsätter efter pausen.
I den andra, kortare delen (”Jag vill se oss städa och dansa”), bokstavligen rämnar den omsorgsfullt byggda illusionen. Lägenhetens väggar och tak skjuts ifrån varandra och blottar kulisserna och scentekniken.
Skådespelarna gör ett litet och effektivt nummer av att bryta den omsorgsfullt upprätthållna fjärde väggen mot publiken, och bjuder in åskådarna att komma och dricka läsk och städa undan föreställningens rekvisita.
Det framstår som en gest av god vilja. Efter den stramt disciplinerade föreställningen, som är tjock av förestående död, som man till slut inte vet om man fruktar eller längtar efter, vill man kanske bjuda på en stunds lättnad och sorglös frihet tillsammans.
Men på något sätt känns det inte riktigt som den förlösning man vill erbjuda.
Dels kan det bara bero på att det som åskådare aldrig är avslappnande att bli bjuden upp på scenen. (Det kan absolut ha sina funktioner i en föreställning men som tumregel njuter ingen av det.)
Men på ett mer grundläggande plan känns det otillfredsställande att se illusionen plockas isär därför att det som gjort föreställningen så stark är dess sanningsanspråk. Diptyk gestaltar vår värld med en så stark närvaro att man hajar till. Den pekar med sådan kraft på oss och vår omvärld, och ändligheten i våra liv, att det känns en smula ovidkommande att liksom bli påmind om att allt vi såg var på låtsas.
För vi vet ju bättre. Bra teater är inte på låtsas.
