Det svenska folket (och jurygrupperna) har talat. Det är den finska humorgruppen KAJ som ska representera Sverige i Eurovisionen i Basel 2025. Med en låt som tematiserar det finskaste Finland har att erbjuda: SAUNA.
Kan vi kalla det för ett paradigmskifte? Är det så att Finland har blivit Sveriges nya ledstjärna?
Att det, som började med Natomedlemskapet, får sin fortsättning i Bara bada bastu?
Segern kom inte helt oväntad. Genast efter att låten hade publicerats och i synnerhet efter att den kvalade direkt in till finalen har det känts som att Sveriges sak är vår.
För det är ju bara så att vi alla älskar KAJ! Musiker och musikkritiker. Förståsigpåare och lekmän. Kultursvenskar och bygdesvenskar. Finlandssvenskar, rikssvenskar och finnar. Eurovisionfans i hela världen, hela Österbotten och Vörå.
Visst är det så!? Men varför är det så?
Det finns flera orsaker, men alla orsaker leder till en och samma sak: skrattet.
Vi älskar KAJ eftersom vi skrattar åt KAJ. Åt deras tafatthet. Åt deras dialekt. Åt deras bonnighet. Åt deras skämt och parodier.
Men vi skrattar inte bara åt dem, utan vi skrattar också i högsta grad med dem och deras rollfigurer, eftersom de känns äkta och ärliga.
Vi tycker inte synd om dem fastän de är tillbakadragna och töntiga enstöringar.
Töntiga som in pensal båo på fämti åar som är YOLO, en gambäl ongkarl ifrån byin som försöker få sig en brud på Tangomarknaden eller Bodil som twista med beinprotes.
KAJ kittlar oss till skratt med sina låtar där olika personer allt som oftast bär huvudrollen. Personer som vi kan identifiera oss med. Ja, så är de – och så har jag också varit en gång, kanske.
Gycklare, narrar och pajaser
Vi skrattar åt dem och åt oss själva. Men, än en gång, varför är det så?
Eftersom KAJ klär på sig gycklarens kostym. De är pajaser som ”pjasas”.
Därför heter två av deras tidiga album Professionella pjasalappar (2012) och Lokalproducerat pjas (2014).
KAJ står i en tradition som har sina rötter i medeltiden. Deras låtar kan beskrivas med orden ”skönhet och fasa, och där emellan skrattet”.
De här orden ropas också av narrarna när de drar genom staden i Ingmar Bergmans film Gycklarnas afton.
Ja, de är gycklare, KAJ, och det är minsann gycklarnas afton när de uppträder. Det vet alla som fick bevittna en av de alltid slutsålda konserterna med denna trio infernal.
Karnevalen
Det råder en karnevalsstämning som människor inte är bortskämda med här i Norden där Jantelagen råder. (Tacka Luther för det.) ”Du skall inte skratta åt oss”, lyder lagens åttonde paragraf.
Som tur är struntar KAJ i Jantelagen. Jantelagens raka motsats, den så kallade Kölnlagen (Kölsches Grundgesetz) passar dem bättre. (Köln är förresten en av den tyska karnevalens absoluta högborgar.)
Framför allt Kölnlagens elfte artikel: ”Du kommer att skratta ihjäl dig”. Eller ”Do laachse disch kapott”, som den lyder på Kölndialekt.
Och apropå dialekt: det att KAJ sjunger och spexar på äkta Vöråidiom bidrar till den karnevalistiska stämningen som genomsyrar deras uppträdanden.
Dialekten och det att de gärna klär ut sig. Karnevalen möter byarevyn.
Historiska skratt
År 1940 skrev den ryska språk- och litteraturvetaren Michail Bachtin sin uppmärksammade doktorsavhandling Rabelais och skrattets historia.
Att skratta, det är människans utmärkande drag.
François Rabelais, cirka 1494–1553
I avhandlingen ger han en ny och utmanande bild av förhållandet mellan officiell och icke-officiell kultur, mellan maktens förtryckande allvar och det befriande oppositionella skrattet.
Han skriver att folklig kultur ofta står som motsats till maktens kultur och kryddar sin tes med en uppsjö av exempel från medeltiden över renässansen och barocken till sin egen tid.
Bachtin beskriver de klassiska motsatserna: folkkultur versus elitkultur, bonnjävlar versus bourgeoisien, men också det profana versus det sakrala.
Det är den folkliga kulturen som är den äkta och genuina är hans slutsats. Skrattet förenar människorna i ett slags festlig karnevalkultur, där stort och smått, högt och lågt blandas.
Humorgruppen KAJ är som ett klippt och skuret exempel på Bachtins teori. Det är folkkulturen när den är som bäst. Den karnevalistiska stämningen bidrar i högsta grad till att alla gillar KAJ.
Positiv melankoli
”Men skrattets förlösning är övergående”, skriver den svenska författaren Magnus William-Olsson i en essä om Rabelais. ”När det tystnat tar världen vid på nytt.”
Det är just därför vi har så stor nytta av och gillar KAJ just nu. När vi lyssnar på KAJ och skrattar med dem får vi för en stund glömma världen utanför som ter sig värre och värre.
Styrkan i låten och KAJ:s uppträdande ligger i det genuina: i en värld med många orosmoment och hårt klimat är det skönt med en låt som känns äkta
Jonny Huggare Smeds i Vasabladet
Många av KAJ:s låtar beskriver livet på landet som det har varit. Ett liv som var enklare och som levdes under en tid som kändes enklare. Men är det ett liv som de saknar?
Om de saknar det, saknar de det utan att sörja. Det är en positiv melankoli, blandad med en grotesk realism à la Bachtin, som genomsyrar deras låtar. Genom att titta och skratta bakåt orkar vi bättre framåt.
”Det är som det är” (Et es wie et es), heter det i Kölnlagens allra första artikel. Låt oss därför gemensamt skratta åt det. Och tacka KAJ för draghjälpen!
Peter Lüttge är litteraturvetare och sedan tre år tillbaka inflyttad Vöråbo. Han blev KAJ-fan efter att ha hört deras låt Heimani i skick för 10 år sedan. Efter det har han intensivt följt med deras bravader. Han är också en inbiten katolsk karnevalist som har vuxit upp i Mönchengladbach, där det firas karneval i dagarna sex varje år.
Lyssna också på Kulturpodden om KAJ:
