En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Det är ett knappt år sedan Sara Stridsbergs Svindel fick sin svenska urpremiär på Dramaten i Stockholm, en berättelse om kvinnan Kristina som efter att ha mördats brutalt studerar människorna som blev kvar.
Pjäsen handlar om såriga öden och människor som sällan fattar rätt beslut, men som hon konstaterade i samband med urpremiären; ”jag är inte så intresserad av figurer som har rätt, det är ju inte dem man behöver titta på igen och försöka förstå”. Och hur tuffa öden pjäsen än beskriver, gör det poetiska luftiga vackra i texten det lättare för en att möta det som pjäsfigurerna möter.
Svindel är en berättelse som har associerats med ett fortfarande ouppklarat omtalat svenskt styckmord på en drogberoende prostituerad kvinna.
Efter uppsättningen på Dramaten har en ny SVT-dokumentär igen väckt debatt om vem som möjligtvis låg bakom mordet för över 40 år sedan. Men då jag frågar vilka tankar dokumentären väckte, konstaterar Stridsberg direkt att pjäsen ju inte handlar om styckmordet.
– Precis som huvudpersonen i pjäsen så lämnar jag förövaren utanför, det vill säga det som dagens underhållningsindustri är så uppslukad av, berättar hon i Kokoteatteris foajé, några timmar innan premiären.
– I de flesta krimdramerna öppnar man lådan på bårhuset och studerar den döda kroppen alldeles kort. Sedan skjuter man tillbaka lådan, så är den döda borta och det som följer är den otroligt intrikata jakten på förövaren.
Stridsberg lägger till citationstecken runt otroligt intrikata.
Precis som huvudpersonen i pjäsen så lämnar jag förövaren utanför, det som dagens underhållningsindustri är så uppslukad av.
– I min berättelse är kvinnan sedan länge bortom liv och död. Hon intresserar sig för det som var hennes eget liv en gång. Barnen, föräldrarna, kärleken.
Istället börjar vi prata om den värld vi lever i, osäkerheten och oförutsägbarheten.
”Jag vet inte hur konsten ska hantera det som händer nu”
Det var något vi tangerade också när vi träffades inför uppsättningen i Stockholm för ett år sedan.
Den gången beskrev Stridsberg känslan av att skriva i snö när världen skenar iväg och blir så brutal. Att texten hon skriver liksom löser upp sig, som snö, för att den värld som kommer att möta det hon skriver redan har glidit iväg till en annan plats.
Teatern är en filosofisk plats. Jag tänker aldrig så bra tankar om världen eller mig själv som när jag sitter på teatern.
Under det år som gått sedan det samtalet har världen om möjligt blivit än mer osäker, än mer oförutsägbar.
Det får mig att upprepa frågan, om man som en konstnär med en röst som får plats och med ord som läses känner ett ansvar att på något sätt kommentera det som sker?
– Ja klart jag känner ett ansvar, som människa, det gör jag hela tiden, svarar Stridsberg.
– Men jag fylls också av en känsla att inte vilja uttala mig för lättvindigt. Jag vet inte hur vi ska kämpa för det som är akut just nu, som bevarandet av grundläggande demokratiska rättigheter. Hade jag svaret på det skulle jag uttala mig. Men jag tror vi lever i en tid där svaren inte riktigt finns.
– Det litteraturen och teatern är bra på är att tänka lite långsammare, och det finns någonting bra i den trögheten. Det som händer i USA just nu där de demokratiska institutionerna monteras ner handlar ju om en brist på tröghet, alltså den tröghet som finns inbyggd i demokratins institutioner, journalistikens och domstolarnas kontroll. Och jag tror samma sorts tröghet finns inbyggd i litteraturen och teatern när den är som bäst.
– Det tar tid att tänka på saker. Det tar tid att agera. Det tar tid att förstå. Men hur kommenterar man en samtid som skenar iväg så fort att den knappt går att få syn på? För så är det med nyhetsflödet just nu. Innan man hunnit processa något i sin hjärna och hjärta så har världen utanför förändrats, innan människor hunnit börja prata med varandra kommer nästa slag, och nästa, och nästa.
– Och det vet jag inte hur konsten ska hantera. Långsamheten kanske...
Världsläget fick Stridsberg att komma till premiären
Samtidigt är det faktiskt världsläget som fick henne att på kort varsel komma till pjäsens finska urpremiär i Helsingfors.
– Det fanns en tid då jag undvek att resa utomlands till litteraturfestivaler eller för att se mina pjäser spelas. Men med tanke på hur världen skenar och saker går sönder känns det just nu som helt nödvändigt att resa i teater och litteratur.
– Jag ska göra flera resor i år, mest för att min roman Panic Beach ges ut i många länder. Så det här blev en del av det.
Det tar tid att förstå. Det tar tid att agera. Men hur kommenterar man en samtid som skenar iväg så fort att den inte ens går att få syn på?
Hon är inte heller alls orolig för att hon kommer att möta en uppsättning som kanske inte motsvarar hennes egna visioner.
– Det är som jag sa till någon här på teatern som var orolig över vad jag ska tycka, att det här ju inte alls görs för min skull. Det vore fasansfullt om man skulle tänka så. Det här handlar om Helsingfors och Finland och hur man här ser texten jag skrivit. Min pjäs är mycket större än jag själv.
– Ibland möter man människor som blir tokiga av att se dålig teater. Men så känner jag inte alls.
– För mig spelar det ingen roll om det är bra eller dåligt, för mig är teatern i sig är en så fantastisk plats som ger ens egna tankar tid och utrymme. Teatern är en filosofisk plats. Jag tänker aldrig så stora tankar om världen eller mig själv som när jag sitter på teatern.
Det är viktigt inte minst idag, just då världen som omgärdar oss känns mer osäker och mer oförutsägbar än på väldigt, väldigt länge.
Och en timme efter vårt samtal, är det dags för premiär.
Fanni Noroila lyckas fylla den oerhört krävande titelrollen
I Helsingfors har regissören Helena Kallio byggt upp en väldigt annorlunda scenatmosfär än den i Stockholm.
Där var salongen helt vitmålad, byggd som en amfiteater med publiken sittande runt scenen. Spelet var nedtonat men oerhört laddat.
På Kokoteatteri spelar man också på en liten scen som är omringad av publiken, men här är allt svartmålat. Och den stora skillnaden handlar om att Kallio velat skapa ett slags allkonstverk.
Här spelar texten inte alltid huvudrollen. Med flera danssekvenser koreograferade av Ari Numminen, och Timo Hirvonens mjukt jazziga livepiano, bygger Kallio upp en närmast filmatisk bakgrundsstämning som texten sjunker in i.
Det är på gott och ont.
Den poetiska texten rymmer i sig själv ett överflöd av bilder och känslor, på ett sätt som inte behöver ytterligare färg speciellt som Kallios översättning lyckats bevara de poetiska nivåerna.
Om man gillar pianostämningarna kan de fungera som ett känslomässigt stöd, men speciellt efter pausen känner jag att musiken kör över texten. Då jag längtar efter att försvinna i bilderna som texten skapar, kommer pianot in och vill styra det jag ska känna.
På scenen finns sju personer ständigt närvarade.
Förutom den redan döda Kristiina, har vi hennes slitna föräldrar och deras hopplösa relation. Vi har bästa vännen Minna som introducerat droger för Kristiina, vi har pojkvännen Shane och vi har barnen som vuxit upp hos fosterföräldrar och kämpat för att hitta en väg framåt.
Och i centrum står denna Kristiina, som efter sin död följer människor som blivit kvar, och minns dagen då hon mördades.
Det är en oerhört utmanande och krävande roll som Fanni Noroila fyller på ett intensivt medryckande sätt.
Hon faller ibland för den teaterfinska ovanan att färga för mycket, med volym och gester. Men genom uppsättningens alla dryga två timmar tror jag på henne, och det är allt som betyder något. Hon är helt och fullt trogen rollfiguren, ibland konstaterande accepterande av sitt öde, ibland fylld av lyckorus.
Det är som en replik ur pjäsen:
”Man blir bättre på att lyssna när man är död, då hör man allting, man hör alla nyanser i det som en gång sas, och man missar ingenting, vilket också är fruktansvärt, eftersom allting för länge sedan är för sent.”
