En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
På lågstadieskolgården på 1980-talet hörde jag vitsen om finnen, svensken och Bellman som badade bastu.
Svensken klarade endast två minuter i bastun, finnen betydligt längre än så. Bellman fastnade med snorren mellan plankorna och vann tävlingen om vem som höll ut längst.
För att skratta med behövde man känna till något om den bastuklene svensken, den löylytålige finländaren och dessutom Bellmans dråpliga roll i dessa vitsar.
Grisfest och lättja – stereotyper med långa anor
På 1980-talet åkte jag charter ett par gånger och gick på spansk grisfest och grekisk afton där tallrikar slängdes i golvet.
Idag slipper man traska över grekiskt porslin men för grekernas del så innebar eurokrisen kring år 2010 att ytterligare en vilande kulturell stereotyp dammades av.
Jag besökte nyss en utställning om upplysning i Berlin som presenterade 1700- och 1800-talets idéhistoria, bland annat en kartläggning av olika folkslags dygder och laster.
Enligt listan är Grekland ett charmigt land, som bebos av ett opålitligt, svagt folk som är lata i sin krigföring. Byt ut ”krig” mot ”arbete” och bilden av greken i 2000-talets version är klar.
Spanjorer däremot sågs för några hundra år sedan som kloka och visa, som ärofyllda soldater. Svenskar var envisa och stred orubbligt medan ungrare är illojala, epileptiska och strider häftigt. Ryssar är respektlösa och oändligt råa, och så vidare.
Listan ekar av europeiska stormakternas uppgång och fall, och med 1900-talets historia i tankarna är denna typ av vetenskap både kuslig och bisarr, medan bilden av Ryssland i och med Putins anfallskrig förefaller rätt oförändrad.
Är maffia och bastubad kul?
När är det okej att skämta om ett kulturellt särdrag? Det är något som inte är ovanligt i Eurovision Song Contest, men oftast så att ett land på ett humoristiskt sätt beskriver sig själv.
Eurovisionen bygger på kulturella särdrag och var länge ett fönster in i olika länders musikaliska mentalitet: som liten åt jag gärna godis i soffan till portugisisk melankoli och irländska ballader.
Idag är tävlingen mer komplicerad och det gör också humorn svårare att genomföra. Skulle det vara möjligt för Erika Vikman att representera Tyskland med Ich Komme?
Vad är ESC idag? Enligt Petra Laiti i podden Sällskapet kan man inte bortse från tävlingens drag-aspekter. Man kan, inspirerad av den ryska litteraturhistorikern Michail Bachtin, också beskriva den som en karneval där det förbjudna plötsligt är tillåtet.
Tommy Cash representerar Estland, med en låt där han rappar på en engelska som bryter mot italienska, med en text som handlar om italienskt kaffe och svettiga, spaghettikäkande mafiosos.
Den italienska organisationen Condacons anser att det estniska bidraget är förolämpande.
Trots att kommentarer på sociala medier kring låten är positiva, tvingas Cash be om ursäkt och bedyrar att han bara ser Italien i ett positivt ljus.
Det finns också enstaka molltoner i den rätt unisona hyllningskören av KAJ.
Lotta Ilona Häyrynen menar i sin tur i Hbl att bastuvisan från Vörå väcker en nidbild av sverigefinländaren som varit tung att växa upp med.
Identitetspolitik i ett gränslöst ESC
I sin bok Om lagarnas anda vecklar Montesquieu, filosofen som också ligger bakom den tredelning av makten som Finlands politiska struktur bygger på, ut sin klimatlära.
Kort och gott menar han att klimatet människor lever i präglar samhällsandan och ett folks politiska institutioner.
Klimatläran drar en gräns mellan Europa och resten, där människor i ett varmare klimat inte lever upp till europén. Det här är besläktat med beskrivningen av europeiska karaktärsdrag ovan i texten.
Den identitetspolitik som fortfarande idag är måltavla för mycket politisk kritik har under de senaste årtiondena på ett radikalt sätt, och inte utan motstånd, utmanat och stöpt om dominerande uppfattningar om nation och kön.
På många sätt är ESC ett sammanhang där man tillåts bryta normer, där man kan frossa i det smaklösa.
Kritiken mot det estniska bidraget kanske inte glöder just eftersom publiken är införstådd med att tävlingen är en karneval.
Tommy Cash gör sig tveklöst skyldig till appropriering som inte passerar okommenterad eftersom han inte har något med den italienska kulturen att göra.
Gamla fördomar väcks till liv
Eftersom det finns livskraftiga fördomar mot det europeiska syd som syntes i den nordeuropeiska finanspolitiken, och i förlängningen framväxten av europeiska populistiska partier, är det heller inte märkligt att man i Italien reagerat på Estlands bidrag.
Skulle KAJ uppträda i Finland och inte i Sverige skulle det vara i enlighet med en revytradition och förmågan att skratta åt sig själv. Häyrynens text är en viktig påminnare om att gnistor kan få finlandsfördomar att flamma upp i Sverige.
Bägge låtarna är enkla att tycka om, de är snälla till sitt uttryck, till för att roa, saknar skadliga intentioner, men är också aningslösa.
ESC är på många sätt gränslöst, men tävlingen bygger samtidigt på tydligt dragna gränser mellan nationer, eller public service bolag. Träder någon över dem från fel håll så ligger ljuset över hundratals år av europeiska fördomar plötsligt klart.
Som individ kan man lägga märke till hur det att man roas över finnen, italienare, svensken, till och med Bellman, kan bidra till att dra med sig det förflutna in i framtiden.
Sebastian Bergholm är journalist och bevakar bland annat skärningspunkten mellan popkultur och idéhistoria.
