Hög på adrenalinet efter årets glittrigaste galanatt scrollar jag bland Yle Arenans utbud av gamla Oscarsvinnare och landar på Sidney Lumets Network från 1976.
Har hört min kollega Johanna Grönqvist tipsa om den och insett att jag missat just denna Hollywoodpärla. En smart story med vassa kanter och gnistrande hård kritik av en värld där nyheter, underhållning och ekonomiska intressen smälter samman.
Inspirerad av verkliga händelser kretsar intrigen kring ett nyhetsteam på en tv-kanal som kämpar med svikande tittarsiffror. Den oväntade räddningen kommer när en sönderstressad tv-profil i direktsändning meddelar att han tänker ta livet av sig på bästa sändningstid.
Det som börjar som en skandal visar sig innehålla ingredienser till ett succérecept och i stället för att ge den stressade Howard (Peter Finch) vare sig sparken eller semester bygger programchefen Diana (Faye Dunaway) upp en återkommande show kring honom.
Publiken älskar att höra den gråsprängda kändisen predika om det genomruttna samhället – trots att han samtidigt anklagar tittarna för att hellre sjunka in i en iscensatt verklighet än att leva på riktigt.
Filmen är gjord 1976, men känns nästan löjligt aktuell. Hur populära är inte både domedagsprofeter och anarkistiska sanningssägare?
Howards slogan ”Jag är arg som fan och vägrar finna mig i det här!” låter som en modern poddtitel eftersom behovet av någon som skriker ut sin frustration över läget i världen knappast har minskat.
Filmen som samhällets vakthund
Efter att ha suttit som förhäxad inför William Holden, Faye Dunaway och Robert Duvall kollar jag vilka andra filmer som var Oscarsaktuella 1977.
Vann gjorde Rocky – i konkurrens med tidlösa klassiker som Alla presidentens män, Taxi Driver och nämnda Network.
Vilket filmår!
Det fascinerande är att hela fyra av de fem filmer som nominerats i kategorin ”bästa film” är starkt förankrade i sin samtid. Tematiskt speglar de ett USA präglat av ekonomisk kris, politiska skandaler och desillusionerade medborgare.
Det är ingen nyhet att 1970-talet anses vara en gyllene era för Hollywood och när jag började jobba som filmkritiker på 1990-talet fanns det garvade kolleger som ansåg att det egentligen inte gjorts särskilt mycket bra sedan dess.
Men när jag stirrar på listan över ”bästa film”-nomineringarna från 1977 undrar jag ändå om inte just det året råkade vara ett ovanligt starkt filmår och bläddrar snabbt bakåt i listan.
Och hur såg det ut 1976? Tja, då tävlade följande tidlösa klassiker: Gökboet (om den psykiatriska vården), Nashville (om en presidentvalskampanj) och Dog Day Afternoon (ett verklighetsbaserat drama om ett rån som ägde rum 1972).
Ännu 1980 kan man hitta flera klassiska samtidsbilder i kategorin ”bästa film”: Kramer mot Kramer (om en skilsmässa), Apocalypse Now (om Vietnamkriget) och Norma Rae (en verklighetsbaserad fackföreningsskildring).
Sedan svepte 1980-talets hubbabubbadoftande axelvaddar in och knappt hade man hunnit säga ”greed is good” innan musikvideoestetiken slipade bort de sista resterna av ”vuxna filmer med ett budskap”.
Och någonstans i fjärran hägrade redan en armada av fantasysagor och superhjälteserier.
Vår tids rädsla för vår tid?
Men är det då något fel på filmerna som tävlade i kategorin bästa film 2025? Egentligen inte, men varken form- eller innehållsmässigt kvalar någon av dem in i kategorin ”samtidsskildringar med en kritisk udd”.
Frågan är om filmskaparna känner sig främmande inför politiken eller om de är rädda för publiken?
Tror de att vi inte orkar med en story om maktkamp om den inte kommer i thrillerkläder (Conclave)?
Eller att diversitet måste smygas in med hjälp av sång och dans (Emilia Pérez och Wicked)?
Och även om man kan hävda att The Brutalist (1940-talets USA), A Complete Unknown (Bob Dylans 1960-tal) och I'm Still Here (om militärkuppen i Brasilien 1971) bjuder på snygga tidsskildringar så handlar dessa ändå inte om vår tid.
Så nu undrar jag om alla samtidsskildrare valt tv-serieformatet framför filmen? Finns det inte längre några Hollywoodregissörer som vill, kan eller vågar göra film om det som sker just i dag?
Filmer om det som pågår, medan det pågår, i hopp om att kanske få tittaren att tänka på något annat än hur man snabbast blir av med den skrymmande popcornsbägaren på vägen ut.
Vågen av #metoo-filmer som Bombshell (2019), Promising Young Woman (2020) och She Said (2022) verkar ha ebbat ut medan våldsamma samtidsberättelser som Syriana (2005) och Zero Dark Thirty (2012) redan har mer än 10 år på nacken.
Jag vill gärna se mera sådant – för ärligt talat känns det lite segt att behöva ögna igenom Marveläventyr och tonårsdystopier med förstoringsglas för att hitta kopplingar till aktuella teman som matkamp, hierakier och totalitära samhällen.
I väntan på nya fräscha samtidsskildringar tycker jag att du ska ge gamla Network en chans. Medieutbudet och plattformarna har visserligen förändrats en del sedan 1976, men kampen om tittarna har inte blivit ett dugg snällare. Tvärtom.
Om du kommer på bra filmer om vår tid är du varmt välkommen med tips i kommentarsfältet!
Silja Sahlgren-Fodstad är filmkritiker och har regelbundet kommenterat Oscarsgalan sedan 1997.
