Tvätta kaklet och kissa, samtidigt som man duschar. Kolla Wilma, köpa bröd, sälj cykeln på Facebook och håll koll på allas grejor. Hushållsrutiner, arbete och uppgifter. Effektivt och duktigt. Hinna med allt – och ja, det är lättare att säga ja än nej.
Tove Qvickström intar Vasallens lilla scen på Wasa Teater med fart och effektivitet i den egna monologen Vila kan man göra i graven.
Superhjältefälla i vardagen
Se mig! Hör mig! Vattna mig som en Stjärnögablomma. Wish it, Dream it, Do it! Carpe diem!
När Tove Qvickström blev utmattad spelade hon med i pjäsen Handbok för Superhjältar på Wasa Teater. Från den utgångspunkten var det säkert lätt att se likheterna mellan vad fiktionens superhjäte uträttar och vad en yrkesarbetande förälder har att parera.
Duktig ja, men också duktigare än alla andra. Högpresterande, mamma, eldsjäl. Perfektionist. Bädda om sängen i smyg när maken bäddat. Dammsuga efter att dottern dammsugit. För ingen kan göra saker så bra som jag. Och när man gör flera saker samtidigt så lagrar man tid!
Lätt att känna igen sig
Det är lätt att känna igen ens egen vardag i Tove Qvickströms manus om att bränna ut sig. Det är fartfylld fysik teater, ibland humor och hela tiden tankeväckande.
To do-listorna återkommer och upprepas i pjäsen. Som i livet. Farten är hög och det går som en dans. Nu kör vi! Det märks att regissören Lina Ekblad har en bakgrund inom just dansen. Tillsammans med Qvickström har hon skapat en fysisk föreställning som också för tankarna till Buddha och maoriernas hakadans.
Vad är fel?
När ansiktet börjar domna ringer väckarklockan, om än otydligt. Skötaren på akuten liknar Stålmannen, Christopher Reeves. Hur gick det för honom? Herregud, han blev ju förlamad. Väckarklockan ringer igen för vardagens superhjälte. Men det är inget fel på dig, säger läkaren. Ta en Burana!
Det här är en mycket bra pjäs. Intelligent, mångordigt, djupt och informativt. Det är mycket bättre än många internationellt hyllade pjäser. Det är floskelfritt om hur man hamnar i utmattning och hur det känns. Tove Qvickström är intensiv. Axlarna i käkhöjd och korta steg. Bitvis påminner stämnigen i föreställningen om en Hitchcock-film och ibland låter hennes röst närmast demonisk.
Vem är jag?
När sjukdomsinsikten sjunker in kommer frågorna: Vem är jag utan mina prestationer? Utan mitt jobb? Och lite senare: Vad tycker jag om?
Titeln på pjäsen Vila kan man göra i graven är ett uttryck som varit en ledstjärna för vårt folk. Jag har läst uttrycket i Amerikabrev. Man klagar inte, i graven finns hur mycket tid som helst för vila. Men vi ska väl inte ha bråttom dit?
Stort berättande i entimmesformat
Det är ensamt i utmattningen. Tvättmaskinens snurrande symbolik är tydlig, det är ju så livet rör sig runt, runt. När det blir som värst är det som en centrifug.
Bettskena, tyngdtäcken, öronproppar (som förvaras i tvättmaskinens tvättmedelsfack), värmedyna, ögonmask.
Men maskinens snurrande tröstar när den får utgöra säng. Vändpunkten kommer med en vaggsång på tvättmaskinen. Men det är svårt att jobba på återhämtningen när livet inte tar hänsyn. Försök själv meditera och slappna av när godissugna barn och kompisar trillar in i hemmet.
Vändpunkter
En vändpunkt i monologen kommer med berättelsen om sonen som ger en kram och konstaterar, du är bara trött. En annan vändpunkt är insikten: Andas in och säg: skiiit! Andas ut och säg: samma!
Men resan tillbaka balanserar också på prestationens gräns. Tänk att få komma tillbaka och imponera i fin fysisk form!
Vila kan man göra i graven är stort berättande i entimmesformat. Jag önskar pjäsen ett långt och storartat liv, hos oss och ute i stora världen.
