Den enkla men slagkraftiga frågan ”Var är de då?” ställdes 1950 av den italienska fysikern och Nobelpristagaren Enrico Fermi under ett lunchmöte med kolleger.
Han blev irriterad över kollegernas självsäkra antagande om att utomjordingar inte bara existerar utan även färdas fritt mellan stjärnorna. Men om de finns där ute, varför har vi inte hört något av dem?
Universums storlek och sannolikheter
Vår hemgalax, Vintergatan, är omkring tio miljarder år gammal och sträcker sig över mer än 100 000 ljusår. Med mellan 200 och 400 miljarder stjärnor kunde den vara en myllrande metropol av utomjordisk trafik.
Om en utomjordisk civilisation hade rymdskepp som kunde färdas med bara en procent av ljusets hastighet skulle de i princip ha hunnit korsa hela galaxen fram och tillbaka vid det här laget, upprepade gånger. Ändå har vi inte fått någon radiosignal eller observerat några entydiga spår av besökande utomjordingar.
Drakes ekvation och antalet civilisationer
Ett försök att styra upp diskussionen om utomjordiskt liv med vetenskapliga medel är den berömda Drakes ekvation, som radioastronomen Frank Drake formulerade 1961. Ekvationen syftar till att räkna ut antalet teknologiskt avancerade civilisationer i Vintergatan.
Inledande uppskattningar varierade från en handfull civilisationer till tiotusentals, men med ny exoplanetforskning och bättre bedömningar av beboeliga zoner lutar många forskare nu mot att antalet kanske bara är tiotals till några hundra.
Trots osäkerheterna kvarstår paradoxen: Om utomjordiska civilisationer existerar, varför har vi inte sett så mycket som ett spår av dem där ute?
Flera hypoteser har föreslagits för att förklara varför vi inte har blivit kontaktade eller snappat upp några otvetydigt artificiella signaler. Här följer några av de mest omtalade:
1. Den mörka skogen
Enligt den här hypotesen ligger intelligenta civilisationer lågt med avsikt, för att undvika att avslöja sin position för potentiellt fientliga aktörer. Namnet är inspirerat av Liu Cixins science fiction-roman Den mörka skogen (2008), där universum liknas vid en mörk skog full av farliga jägare.
Också om vi på jorden har ”pyntat ut” vår existens genom att sända ut signaler sedan 1930-talet kan andra civilisationer välja att hålla låg profil – en policy som bland annat professor Stephen Hawking försvarade. Hans varning var tydlig: blotta vår existens kan locka till sig krafter med ondskefulla avsikter.
2. Det stora filtret
En annan möjlig förklaring är att det finns ett ”filter” – ett nästan oöverstigligt hinder i utvecklingen som varje civilisation måste ta sig igenom för att nå en interstellär nivå. Steget från död materia till intelligent liv, till exempel.
Det tog ju livet mer än tre miljarder år att ta det steget här på jorden, och vi hade kanske bara tur som inte utplånades av någon asteroid eller supernovaexplosion innan vi blev de vi är i dag.
Om det här var filtret, och det alltså ligger bakom oss, är vi bland de få som lyckats övervinna farorna. Och det skulle ju i så fall vara en god nyhet.
Men filtret kan i stället ligga framför oss. Det är möjligt att alla teknologiska civilisationer förr eller senare utplånar sig själva genom exempelvis kärnvapenkrig, klimatkatastrofer eller okontrollerad AI.
Ironiskt nog är Elon Musks satsningar på att göra människan till en multiplanetär art ett försök att undvika just detta framtida filter, samtidigt som han själv allt mer snarare ter sig som en del av filtret.
3. Hypotesen om bärsärk
En skrämmande idé är att universum en gång var befolkat av liv, men att självreplikerande maskiner som går bärsärk systematiskt rensat ut teknologiskt avancerade civilisationer.
Tänk dig autonoma drönare, skapade med ett i princip harmlöst uppdrag, som börjar leva sitt eget liv och genom någon bugg i programvaran får för sig att börja eliminera sina skapare, likt ett aggressivt virus.
I science fiction förekommer gott om dylika koncept, exempelvis i Iain M. Banks Culture-romaner, där nanoteknologiska svärmar (”hegemonizing swarms”) börjar föröka sig exponentiellt och omvandla allt de stöter på till sig själva i en expanderande våg av okontrollerad förintelse.
4. Simulationshypotesen
En annan teori är att vi lever i en datorgenererad verklighet – en simulation skapad av en överlägsen intelligens, i det uttryckliga syftet att studera oss människor. Om så är fallet kanske utomjordiskt liv medvetet uteslutits ur simuleringen som överflödigt.
Kanske är vi bara ett experiment i ett laboratorium eller ett projekt för att studera hur en ensam civilisation utvecklas, vilket skulle innebära att vi aldrig kommer att hitta andra livsformer. För det finns inga sådana där ute.
5. Zoo-hypotesen
En mer neutral förklaring är zoo-hypotesen. Enligt den här idén existerar avancerade civilisationer där ute, men de väljer att inte blanda sig i mänsklighetens affärer – ungefär som vi observerar djur i ett zoo.
Utomjordingarna kanske medvetet undviker att ta kontakt för att inte påverka vår naturliga utveckling, enligt samma princip som i den fiktiva ”prime directive”-modellen från tv-serien Star Trek.
Det kan också vara så att de helt enkelt inte bryr sig om oss – precis som vi inte försöker kommunicera med insekter eller andra mindre komplexa organismer.
Summa summarum
Sedan finns det ännu en passiv version av zoo-hypotesen som behöver nämnas här till slut. Det finns också en klar möjlighet för att utomjordingarna existerar, men att de helt enkelt inte bryr sig om oss. Lite på samma sätt som vi inte aktivt kommunicerar med insekter eller enkla organismer här på jorden.
Douglas Adams är inne på det här spåret i sin bok Liftarens guide till galaxen, där det utomjordiska uppslagsverket sammanfattar jorden med två ord ”mestadels harmlös”.
Vi vill knappast höra det här, men risken finns att de dessutom tycker att vi är motbjudande och luktar illa också, eller någonting liknande.
