Den största frågan inför kommunalvalet i Åbo är om staden ska återinföra spårvagnar. Men för cirka femtio år sedan var Åbo redan en spårvägsstad, så varför skrotades den gamla spårvägen år 1972 egentligen?
Spårvägen i Åbo hann utvidgas till tre linjer. Linje 1 gick från hamnen till Norrstan, linje 2 mellan Korpolaisbacken och Nummisbacken och linje 3 var en ringlinje runt centrum.
– Det var ett medelstort spårvägsnät för en europeisk stad, säger Mikko Laaksonen, författare i facklitteratur. Han har skrivit historieboken Åbo spårvägar.
I Korpolaisbacken kan man se var spåren gick
Det finns inte många platser i Åbos som tydligt visar var spårvägen en gång gick, förutom i stadsdelen Korpolaisbacken där vändslingan för linje 2 fanns.
I dag består den gamla vändslingan av ett parkområde. På gräsmattan syns en stig som rundar parkområdet, vilket markerar var det gamla spåret gick.
– Det är egentligen det enda stället där man ser avtryck i marken av spåren. Det finns andra efterlämningar, men de här är de tydligaste.
Andra historiska markörer i staden är den gamla gula spårvagnen på Salutorget som plockas fram varje sommar för kioskverksamhet, och de gamla spårvägshallarna vid Amiralitetsgatan i Åbo. Utöver det finns inte mycket kvar av spårvägen i gatubilden i Åbo.
Stadens första spårväg drogs med häst
Den gamla elektriska spårvägen var egentligen Åbos andra spårväg, 16 år före det fanns en hästspårväg i Åbo, men den var verksam i endast åren 1890–1892.
– Hästspårvägen lades ner efter bara två år på grund av att de flesta av ägarna i hästspårvägen själva satt i fullmäktige. De var jäviga om att ge stöd till hästspårvägen, vilket resulterade i att den lades ner.
Bilar framför kollektivtrafik
Beslutet att lägga ner hela elspårvägen i Åbo fattades enhälligt år 1965, och spårvägstrafiken stannade första oktober 1972. Först lades linje 1 ner år 1967 och sedan lades de andra ner stegvis.
Men varför lades spårvägen ner?
– Huvudorsaken var att man hade en teknokratisk framtidsbild, att man i framtiden inte behöver kollektivtrafik förutom för de fattigaste och för barn. Man ville helt enkelt att kollektivtrafiken huvudsakligen skulle läggas ner och ersättas med bilar, säger Mikko Laaksonen.
Han menar att man på så vis ville forcera valet att köra bil. Enligt Laaksonen tänkte man också att staten blir rikare om man använde den sovjetiska olja som raffinerades i ett västfinansierat raffinaderi i Nådendal.
Nedläggningen motiverades också med ekonomiska orsaker. Spårvägen behövde förnyas och hälften av utrustningen var gammal.
Spårvagnsförsvaret var för sent ute
Några år innan staden beslutade att lägga ner spårvägen 1965, fanns i själva verket planer på att istället utveckla nätverket och bygga flera linjer. Bland annat hade man planer på ett snabbspår till Kurala och även utvidgning till stadsdelarna Hammarbacka och Suikkila.
– Chefen för trafikverket ändrade sin åsikt i frågan då han inte fick pengar till att bygga spårväg till Kurala eller för att förnya spårvagnar, säger Laaksonen.
Nedläggningen väckte reaktioner, men först mot slutet av nedläggningsprocessen. Fem år efter nedläggningsbeslutet, år 1970, uppstod en rörelse som stödde spårvägen. Då vände invånarna och en del politiker sig mot nedläggningen. Den 1 oktober 1972 blev slutligen en sorgefest för Åboborna då den sista linjen lades ner.
Nedläggningen av spårvägen blev dyr
Ett problem med motståndet mot nedläggningen var att kritiker fokuserade mest på nostalgi och socialpolitik och för lite på ekonomiska konsekvenser, säger Laaksonen.
– Man kollade inte ekonomin tillräckligt noga, fast den tydligt visade att det var en enorm ekonomisk förlust att lägga ner spårvägen.
Staden förlorade resenärer och biljettintäkter och man behövde bygga om alla gator för att de skulle tåla busstrafik.
– Det kostade mer än vad det skulle ha kostat att modernisera de gamla vägavsnitten av spårvägen och vagnarna som skulle ha behövt förnyas.
Varför kan man inte gräva fram den gamla spårvägen?
– Det finns inga spår kvar under Åbos gator. Då man lade ner spårvägen fick man bygga om alla gator för att de skulle tåla busstrafik och spåren plockades bort.
Han lyfter upp Stockholm och Köpenhamn som exempel där det fortfarande finns gamla spår under asfalten. I Stockholm byggde man en ny linje, nummer 7, som till en början använde de gamla spåren. De har i dag ersatts med nya.
Åbo är byggt på lera och därför måste gatorna förstärkas för att de skulle klara av den tunga busstrafiken, förklarar Laaksonen.