På den intima rektangelformade svarta scenen har vi en journalist som kommit för att intervjua en skådespelarstjärna, men som möts av ett självmordsförsök.
Där har vi startpunkten för ett kammarspel med en man och en 20 år äldre kvinna som gör upp med sin historia.
Ingenting är som det ser ut att vara
Allting började med att den ryska Finlandsbaserade dramatikern Michail Durnenkov fick ett uppdrag: ”Skapa ett nytt verk för två personer”.
Han hör till de kulturarbetare som lämnade Ryssland när landet inledde anfallskriget mot Ukraina, och har sedan dess fått sina pjäser förbjudna i sitt hemland.
Men den som väntar sig en uppgörelse med vår samtids återvändsgränder, gissar fel. Här får vi i stället ett psykologiskt drama med otaliga mångtydbara ingredienser.
Redan titeln är mångtydbar – Divan kan syfta både på den kvinnliga huvudrollen och på den röda soffa/divan som dominerar scenbilden.
Också inledande repliker som Jag ville berätta allt och Det enda jag begär är att du ska hålla dig till sanningen ger vinkar om vad vi ska få, ett spel där vi småningom ska förstå att det som sägs inte är mer än personernas egna privata sanningar.
Jag ville berätta allt
Då intervjun kommer igång efter att journalisten i sista stund lyckats vädra ut gasen ur lägenheten, känns det snabbt som om någonting är fel. Ingen journalist får en beställning på en artikel med 40–50 000 tecken, och ingen journalist inleder med att fråga varför intervjuobjektet ville ta sitt eget liv.
Och skulle en stjärna så snabbt låta någon obekant som brutit sig in i ens lägenhet göra en flera dagar lång intervju?
Snart visar det sig också att ingenting är som det ser ut, vilket gör det svårt för en recensent att utförligt beskriva handlingen utan att avslöja för många hemligheter.
Men i stället kanske man kunde beskriva vad det handlar om?
Två människor som varandras själsliga spegelbilder
Vi har två människor. Hon och han. Båda bär på tonårstrauman, båda har gått igenom skilsmässor, båda bär på känslor av utanförskap och överflödighet. Det är två människor som är som varandras själsliga spegelbilder, men som ändå har levt helt olika liv.
Så här kan det gå, vill pjäsen berätta, och tillägga: så här kan det också gå. Den ena som burit sitt trauma med sig hela sitt vuxna liv, en annan som gått vidare, blivit en bejublad stjärna men som när stjärnan slocknat måste möta sin känsla av utanförskap.
Eller som hon formulerar det; under pandemin kändes allt bra, masken och handskarna, att på samma sätt som alla andra känna sig osynlig.
Berättargreppet växlar mellan ett nu och ett då, mellan dialoger och inre monologer och otaliga telefonsamtal, mellan sanning och lögn och minnen som känns opålitliga.
Formmässigt är pjäsen samtidigt hel och lite stökig, som om den passat bättre som filmmanus. Replikerna är exakta, det dramaturgiska bygget klockrent, men ofta hade helheten med alla tidshopp och inre monologer mått bra av att omges med mera luft, mera rymd, mer tid för mig som åskådare att sjunka in i det som just hände – det som filmen som form kan vara så bra på att erbjuda.
Vem är förövare och vem är offer?
Men nu är vi på teatern där Ylva Ekblad fyller sin divaroll med sin långa scenerfarenhet, kastar sig mellan desperation och divalater, mellan stunder av stjärnglans och desperation. Det är fint att se.
Jon Henriksens roll är mer komplicerad, hur hans yta som till en början påklistrat självsäker journalist ska blandas med revanschlust och djup otrygghet. Han ska också hoppa in som gestalter i de två pjäsfigurernas minnen, som redaktionschef och obehagligt machorysk regissörsdiva.
Men när han möter sin distansförälskelse finns det laddning i samspelet med Ekblad, speciellt när de båda kastas ett par decennier tillbaka till en för honom livsavgörande resa. Vackert förvandlar han sig till tonåringen fylld av förhoppningar och spänning och livslust.
Så blir Divan en berättelse om övergrepp och minnens opålitlighet. Vad är sant? Vem är förövare och vem är offer? Vilka minnen kan man lita på?
Ett kammarspel där psykologisk krigföring gestaltas med små medel. Det är back to basics. Inget hokuspokus. Lite rök och en fläkt, ljus som ibland kan dölja den ena av de två, ständigt med skådespelarna och deras ord i centrum.
