”Kunde ha fått namnet Elvis, men tur nog blev jag Simon” – inspirationskällorna är många när föräldrar namnger sina barn

Jag heter Simon och har fått namnet eftersom min mamma var förtjust i Roger Moores karaktär Simon Templar från tv-serien The Saint. Det ska jag vara glad över, för hon var ännu mer förtjust i Elvis.

Min pappa, som var språklärare och mycket intresserad av etymologi, kom på den goda idén att döpa mig till Tua. Ett inte helt vanligt finlandssvenskt namn som är rätt unikt, enkelt att komma ihåg och uttala (tror man kanske). I den finlandssvenska ankdammen har namnet aldrig varit ett problem, men både finsktalande i Finland och Sverige kallar mig gärna ”toa”. Ofta ser de även rätt stolta ut över denna bragd, även om den är något tveksam för mig. Sammanfattningsvis konstaterar jag att mitt förnamn föranlett många intressanta diskussioner och tankar om min verkliga identitet samt ordens långa resa genom världshistorien. Ett gott val, pappa, tack för det!

Jag heter Inga-Lill och föddes under kriget. När jag föddes hade min mamma just läst en roman där hjältinnan hette Dorothéa och hon tyckte absolut att hennes dotter skulle bära namnet, men pappa sade tvärt nej. På den tiden fanns det en Gösta Kyntzell som konstruerade ett tjugotal båtar som alla hette Inga-Lill. Min pappa, som inte var någon seglare, vurmade för denna Kyntzell och därför fick jag namnet Inga-Lill. Som en liten eftergift till mamma heter jag Dorotéa i andra namn.

Jag heter Sture. Namnet fick jag av en rikssvensk soldat som frivilligt ställde upp i vårt krig mot Sovjet. Han blev skjuten av en rysk prickskytt och avled. Min far, som deltog i kriget, hade blivit god vän med honom. Min far förde hem liket från fronten och skrev ett brev till hans anhöriga i Sverige. Så döptes jag till Sture Nils Lennart. Min far hette Nils och min mosters man hette Lennart. Under åren har jag till lust och leda fått höra skämt med anledning av mitt namn. Trots alla ironiska skämt är jag en alldeles lycklig Sture.

Mitt namn är Jytte. Enligt mina föräldrar kom det från en dansk film de tittade på medan min mamma var gravid. Pappa är dansk, så det var inget konstigt med det, men jag har alltid varit den första och enda personen som heter Jytte. Som yngre ville jag ha ett mer vanligt namn så att jag kunde vara som alla andra utan en massa frågor om varifrån mitt namn kommer. Nu är jag mer bekväm med mitt namn. Folk brukar alltid komma ihåg mitt namn, då det är ”så unikt”, vilket har varit en fördel i många situationer.