Hösten 1944 går andra världskriget mot sitt slut. Västmakterna har sedan året innan en mäktig allierad i öst som bidrar till Nazitysklands fall, Josef Stalin, Sovjetkommunismens hänsynslösa diktator.
Eric Blair, mer känd under sin pseudonym George Orwell, har skrivit färdigt sin kortroman Djurfarmen (Animal Farm) men möter motstånd från förläggarna och byråkratin på grund av bokens antistalinistiska udd. Men i augusti 1945, samtidigt med krigsslutet, kommer boken ändå ut i Storbritannien, och det följande året i USA.
Från ovälkommen bok till propaganda
Då är världsläget ett annat, och från att ha varit en obekväm skrift blir den nu tvärtom ett välkommet tillhygge i propagandakriget mellan de två nya supermakterna USA och Sovjet. Över en natt blir Orwell, som förut mest sysslat med sociala reportageböcker, essäistik och bokrecensioner, ett stort namn på den litterära scenen. Med inkomsterna säkrade kan den lungsjuke författaren och singelpappan dra sig tillbaka till ön Jura i Skottland och där skriva på sin sista bok, den dystopiska framtidsromanen 1984 som utkommer bara ett halvår före hans död i januari 1950.
Romanen 1984 fullföljer tankar som togs upp i Djurfarmen, inte minst hur makten i en ideologiskt styrd diktatur snabbt korrumperas, och hur språket blir den främsta av maktens härskartekniker. Begrepp som ”Big Brother”, ”Newspeak” och ”Doblethink” ingår numera i språket, liksom uttrycket ”orwellsk” om olika typer av förkvävande och förtryckande politiska situationer.
Vi riskerar dras med i den politiska cynismen när den dagligen serveras oss i övermäktiga doser.
Djurfarmen på scen
Djurfarmen är egentligen som klippt och skuren för operascenen, med sina klart utmejslade djurkaraktärer och tydliga dramatiska konflikter som utspelar sig på en avgränsad och väl definierad plats. Att det inte skett tidigare är närmast förvånande – däremot har den dramatiserats oräkneliga gånger, blivit musikal och filmatiserats två gånger: först i animerad form (1954) och senare som TV-produktion (1999). I båda fallen med slut som tydligt avviker från romanen och därmed speglar tidens politiska stämningar och upphovspersonernas intentioner.
2023 fick emellertid exilryske Alexander Raskatovs tonsättning premiär på Nationaloperan i Amsterdam med libretto av tonsättaren och Ian Burton samt i regi av Damiano Michieletto. Det var en internationell samproduktion med Wiener Staatsoper och Teatro Massimo Vittorio Emanuele i Palermo. Den gör nu sitt fjärde nedslag, efter Wien och Palermo, i Helsingfors.
En gård i förfall och djurens revolution
På Helsingforsoperan befinner vi oss liksom i boken på Manor Farm, en gård som under den elake och alkoholiserade husbonden Jones fått förfalla medan de många djuren svälter och misshandlas. I denna version är den tidigare så ofrånkomliga kontrasten mellan bukolisk landsbygd och en misskött gård borta. Nu är vi genomgående inomhus, och inledningsvis snarare i ett slakthus än i en ladugård.
Många av djuren hänger i burar, den åldrige och vise galten Old Major (operan framförs på engelska) öppnar scenen genom att skjuta undan en stor skärmvägg. Han delar sin vision med de andra djuren om en gård utan människor, där alla är lika och arbetar för det gemensamma. Inga djur ska bära kläder, sova i sängar, dricka alkohol, döda andra djur. Alla djur är jämlika.
Husbondeparet skjuter Old Major, men jagas bort från gården i en lika oblodig som odramatisk revolution ledd av gårdens intelligentaste grisar, Snowball och Napoleon. Men redan från början krackelerar idealen. Vem ska dricka all mjölken som korna producerar? Den går till grisarna förstås. Motsättningen mellan Napoleon och Snowball stegras snabbt – och parallellen till konflikten mellan Stalin och Trotskij är uppenbar.
Revolutionen kräver blod på sitt altare, men det första som offras är sanningen.
När Snowball jagats bort har Napoleon istället Squealer vid sin sida, maktens lika villiga som illvilliga redskap. Några bifigurer hos Orwell lyfts fram, modifieras och får stort utrymme: det fåfänga stoet Mollie som älskar socker, sidenband och (i denna version) sex, och snart sviker revolutionen och blir älskarinna åt granngårdens ägare Pilkington – gränsen mellan djur och människa är inte så uttalad i operaversionen av Djurfarmen.
Den svarta korpen Blacky (i romanen kallad Moses) som ursprungligen mest var en representant för naiv religiositet (tron på ett ”Sugarcandy Mountain” i nästa liv) blir här totalitarismens villige hantlangare. Den urstarka och lojala hästen Boxers centrala roll i boken är däremot något nedtonad. Djurens röster framförs i röstregister som efterliknar deras läten – säkert en stor utmaning för skolade sångare.
Liksom i Orwells roman görs efterhand passande justeringar av Old Majors revolutionära budord. Små tillägg som tillåter allt fler privilegier, orättvisor och grymheter. Grisarna blir allteftersom alltmer lika, för att inte säga identiska med, människorna. Revolutionen kräver blod på sitt altare, men det första som offras är sanningen.
Eklektiskt, funktionellt, dissonant och fragmentariskt
Musiken är eklektisk och funktionell, den bygger mycket på kontraster och dissonanser, genomgående framförda som korta fragment. Utan expertis på området upplever jag ett starkt ryskt påbrå i musiken, med Stravinsky och Prokofjev i ena änden, och en postmodernist som Alfred Schnittke i den andra. I leken med kontraster anar jag även något mahlerskt, inte minst i andra akten (av två) där Raskatov och Burton tagit ut svängarna betydligt mer än före pausen.
Här finns antytt burleska inslag, ljusa körinslag och generellt betydligt mer action på scenen. Här har de även gjort de tydligaste avstegen från handlingen i Orwells bok, med tillagda helt nya rollgestalter som en kvinnlig gris-femme fatale kallad Pigetta (som försvinner nästan lika fort som hon introducerats), och en inställsam poet, Minimus, som flinkt producerar den konst som regimen önskar.
En stark och originell konstnärlig helhet
Djurfarmen är effektivt berättad och, som sagt, starkt knuten till texten som framdrivande faktor. Det är både en styrka och en svaghet. Framåtdriften är det inget fel på, men dramatik och därmed musikdramatik kräver även växlingar och kontraster i tempo och ibland ett andningshål; detta dyker upp i den andra akten, men där är i gengäld berättartråden betydligt lösare knuten.
Inte desto mindre är Djurfarmen en stark och originell konstnärlig prestation. Till formen är den konsekvent, musiken, scenografin och regin är väldigt enhetliga. Innehållsligt är operan en påminnelse om totalitarismens ständiga och idag aktualiserade hot mot mänskliga och demokratiska värden, och om hur språket perverteras för politiska ändamål varje dag i nyhetsflödet, men också hur vi riskerar dras med i den politiska cynismen när den dagligen serveras oss i övermäktiga doser. Först accepterar vi språket, därefter dess konsekvenser. ”Alla djur är jämlika, men en del djur är mer jämlika än andra”.
