En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
– Det här är just så tråkigt att jag måste försöka.
Den tanken slogs Arthur Franck av då han började fundera på att göra en dokumentär om KSSE-konferensen 1975, på finska känd som ETYK, alltså Europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen.
Mötet var den största säkerhetskonferensen efter andra världskriget och kom att bli en av höjdpunkterna för president Kekkonens karriär.
Men vad handlade konferensen egentligen om? Och vilken inverkan har den haft?
Kekkonen var där och han klarade biffen.
Bilden av konferensen förändrades
Då jag träffar Arthur Franck i Finlandiahuset, där konferensen gick av stapeln i juli-augusti 1975, berättar han att han från skoltiden har väldigt vaga minnen av KSSE.
– KSSE är något man fått höra i alla möjliga sammanhang när man pratar om Finlands historia och kalla kriget, det hände i Helsingfors, det var hemskt viktigt, Kekkonen var där och han klarade biffen och så vidare. Men ingen har riktigt kunnat förklara vad det egentligen handlade om utan att det blir abstrakt, komplicerat och tråkigt.
Det här var något som triggade Franck att försöka.
Sedan fick han tag på den amerikanska historieforskaren Michael Cotey Morgans bok The Final Act och beskriver boken som en djupdykning in i alla dokument och en beskrivning av processen som ledde fram till konferensen.
Och då började han inse att den bild han hade av KSSE var lite fel.
– Många tror kanske att det här var betydelselöst och framför allt tråkigt, men hej fasen, det här ledde till någonting ganska otroligt.
Det fanns en story som var värd att berätta. Utmaningen var att göra den intressant.
Arkivfilm och AI
Arthur Franck berättar att han länge hade velat testa att göra en film som enbart består av arkivmaterial.
– ”Etyk-spöket” dök upp ganska snabbt och när jag sedan i Yles arkiv insåg att det finns jättemycket material, också sådant som aldrig tidigare visats, då visste jag att det här kan bli en film.
Det betyder att Franck scrollat igenom hundratals timmar av arkivmaterial. Konferensen ansågs nämligen så viktig att Yle hade bestämt att allting filmas och arkiveras.
Han beskriver också hur man i en kreativ process kan sätta upp regler och gränser för sig själv, vilken duk man målar på, vilka penslar och färger man använder – men sedan ska man också veta när man ska bryta mot dem.
För Franck insåg också att arkivmaterialet i sig självt inte kan berätta allt det han vill, utan att han själv måste fungera som en berättare i filmen.
– Att utforma och hitta den rätta tonen som berättare var en grej och sedan frågan hur långt jag kan gå med det hela, hur jag hittar formen.
Franck och klipparen Markus Leppälä kombinerar sedan mycket fritt alla bilder och skapar en berättelse som är både underhållande och tankeväckande.
En annan fas i arbetet var att det inte finns arkivbilder från de mest privata mötena. Däremot finns det mötesprotokoll och de är inte längre sekretessbelagda så Franck har kunnat läsa allt det som sades bakom stängda dörrar.
– Det ville jag absolut ha med. Men istället för att använda röstskådespelare, som jag gjort i tidigare filmer, insåg jag att det nu finns så pass bra AI-röstsimulering så beslöt jag att försöka återskapa vissa röster.
Så i dokumentären kan vi alltså höra till exempel generalsekretare Brezjnev och president Fords ”röster”.
Och Franck är noga med att påpeka att alltid när han påstår något av substans i dokumentären så finns det belägg för det i protokoll, böcker och artiklar.
Franck och hans klippare Markus Leppälä beslöt sig också för att ge sig själv frihet att klippa i materialet.
– Man kunde beskriva det hela som en slags collagemetod eller associativt klippande. Det påverkar tempot men också hur man upplever filmen, det gör det mer roligt och överraskande. Att bara berätta rakt upp och ner det som hände är ganska tråkigt.
Varför ger ni oss inte mera friheter?
Viktigt dokument för människorättsgrupper
Det som dokumentären speciellt lyfter fram är vilken betydelse slutdokumentet hade – hur det blev en gnista för olika människorättsgrupper runtom i Östblocket.
– När järnridån föll pratade man mest om att de sovjetiska pengarna hade tagit slut, att tiden var mogen och att det var folket som fällde muren. Jag minns inte att man i skolan skulle ha diskuterat hur viktigt det här dokumentet var.
Franck påpekar hur betydelsefullt det som står i ett dokument kan vara. Att det nere på gräsrotsnivå bara krävs en liten grej på ett papper där det står att vi förbinder oss vid de här punkterna, det är det som kan ge människor inspiration och skapa förändring.
– Om man läser vad dissidenter i Östblocket sagt så blev slutdokumentet en sorts referenspunkt, man kunde hänvisa till det och säga – varför ger ni oss inte mera friheter?
Frank nämner Helsinki Watch organisationen eller Charta 77 gruppen i Tjeckoslovakien och flera andra personer och påminner att vissa av dem fick fängelse eller deporterades men trots det fortsatte arbetet.
– Ord har betydelse, i det skede som avtal är undertecknade och basuneras ut så läser människor. Det kan ta tid, men det har en betydelse och det här påverkade att järnridån sedan föll.
Diplomatins betydelse
Det hela var tänkt som en historisk dokumentär, men en bit in i arbetsprocessen anföll Ryssland Ukraina och Franck beskriver hur hela konceptet för internationell diplomati och världsbalans förändrades. Geopolitik blev plötsligt mycket allvarligare.
– Världen var inte alls perfekt 1975 då alla samlades här i Finlandiahuset och kramades, men jag insåg att det var tamme godmorgon mycket bättre än det är nu.
För Franck var det ögonöppnande att i protokollen läsa hur Brezjnev, Ford, Kissinger och Gromyko satt och skämtade med varandra, hur de snackar om fruar och övervikt och allt mellan himmel och jord samtidigt som de också försöker lösa stora geopolitiska problem.
Samtidigt blev dokumentären ännu mer aktuell, det är omöjligt att se filmen utan att också reflektera över läget idag.
Diplomati – det bästa vi har
Arbetet med dokumentären har påverkat hur Franck ser på historien men också på världen idag.
– Det skulle vara en överdrift att säga att slutet av 1960- talet och början av 70- talet var en slags gyllene tid av diplomati. Men kanske det var det? Om vi tittar på hur läget är idag.
Dialog är det bästa vi har.
Det att ledarna för supermakterna år 1975 talade med varandra trots att de hade väldigt olika sätt att se på världen och kom från väldigt olika verkligheter.
– De möttes, satt i samma rum och de hade kanske en viss empati för varandra. Det här är ju något som vi nu idag bara kan drömma om.
Franck påpekar att han verkligen inte vill vara den som säger att det var bättre förr. Men i den här frågan så hoppas han verkligen att vi snart ska kunna uppnå en sådan situation i världen.
– Jag vet inte om det är möjligt med de världsledare som vi har just nu. Men vi måste ju tänka längre, krig tar slut, ledare byts ut, omständigheterna förändras. Kanske det öppnas nya möjligheter till dialog och dialog är det bästa vi har.
Förutom beundran för diplomatin så insåg Franck också att det finns vissa paralleller mellan diplomati och filmskapande. Det krävs många möten, mycket bollande av olika synpunkter och sedan ett försök att klämma in allt i en gemensam vision.
– Det är svårt att göra film, men det är ändå mycket lättare än att ordna en konferens och försöka skapa ett avtal mellan 35 länder.
Dokumentären The Helsinki Effect har biopremiär i Finland fredagen den 11 april 2025.
