Okej. Låt oss börja med ett snabbt klargörande: jag tillhör inte den här filmens målgrupp.
Inte på ett enda plan.
Inte nog med att jag är vuxen, jag är dessutom en boomer för vilken spelvärlden med Minecraft i spetsen befinner sig i en galax någonstans långt, långt borta.
Kort sagt: jag har närmat mig A Minecraft Movie i rollen som filmkritiker och resultatet är därefter.
Desperat letar jag efter poänger i en visuell sörja som i mina ögon mest ser ut som om man kört den första Lego-filmen (2014) och de två senaste Jumanji-filmerna (2017 & 2019) i en mixer.
En film utan spännande nivåer
Själva storyn inleds med barnet Steve som älskar att bygga och som drömmer om att bli gruvarbetare.
Men eftersom ortens gruva utgör ett strikt barnförbjudet område återstår bara att snabbt bli vuxen. I det skedet har Steve (Jack Black) dessvärre hunnit bli en vanlig missanpassad vuxen som drömmer sig bort på lunchrasten.
Men så kommer han över en magisk kub och förflyttas till en magisk värld. Men där tappar han kuben som av olika orsaker hamnar i hans gamla hem i den gamla världen. Och så småningom landar den i händerna på den avdankade hunken Garrett (Jason Momoa) som driver en nedgången spelbutik.
”Jag var årets spelare 1989, men det är inget jag tänker på” säger han och slänger med de bångstyriga lockarna.
Lägg sedan till en ung flicka (Emma Myers) och hennes lillebror (Sebastian Hansen) som är nyinflyttade på orten och det är bäddat för ett udda gäng att ta steget in i den magiska värld där Steve redan länge bott.
Det var det.
Jack Black på övervarv
Rent visuellt är filmen en explosion i visuell grällighet. Starka färger, konstlade miljöer och fyrkantiga gestalter – fyrkantiga på olika sätt beroende på vilken värld man rör sig i.
I den magiska världen är det mesta av naturliga skäl fyrkantigt i konkret bemärkelse med gestalter som lånat drag av både Frankenstein, Hulken, dockan Chucky och diverse zombier.
I den verkliga världen handlar fyrkantigheten mera om klichéer. Syskonparet – som påminner om syskonen i Ghostbusters: Afterlife – får mig att undra om man inte i något skede kunde teckna ”den smarta nörden” på något annat sätt än med hjälp av spensliga drag, lockigt hår och en lätt läspning.
Och även om Jennifer Coolidges rektor är en färgstark typ så är rollen identisk med den karikerade versionen av Coolidges image.
Men ingen av dessa gestalter kan ändå mäta sig med Jack Black när det gäller graden av övertydlighet. Black som steg in som en underbart fräsch fläkt i filmer som High Fidelity (2000) och School of Rock (2003) har stagnerat i en slags personifiering av hysterisk skränighet.
Han skriker och grimaserar med en frenesi som får tittarupplevelsen att kännas som ett påfrestande maratonlopp.
Mysig Momoa och nördig nostalgi
Även om tonen är skränig, tempot flamsigt och den dramaturgiska bågen hafsigt byggd – inte konstigt med tanke på att manuset listar 6 upphovspersoner – så finns det ändå en och annan ljuspunkt att ta fasta på.
Den vuxna betraktaren hittar sådana i den ohämmade leken med både 1980-talsnostalgi och Momoas image som sexsymbol. Dessutom finns här en och annan rolig filmreferens – inte minst när Garrett tvingas in i en boxningshörna och hänvisar till Fight Club (1999).
Men med tanke på den primära målgruppen kan jag inte låta bli att tycka att helheten är onödigt våldsam. Explosionerna och slagsmålen avlöser varandra, men mest reagerar jag ändå på scenen då ett rosafärgat får som etablerats i en scen hudflängs i en annan.
Medan sluttexten rullar hör jag någon av fjärdeklassarna i salongen kommentera just den scenen. Och på vägen ut står en grupp och talar om vilka element som stämmer överens med spelet och vilka som inte gör det.
Jag stannar ändå inte för att reda ut vad krigargrisarna egentligen är kapabla till och vad som är filmskaparnas fria fantasier. Inser att min förkunskap är alltför begränsad för att jag ska kunna ta ställning till jämförelserna.
För min del stannar den samlade poängsumman på en ljummen tvåa på filmkritikerns femuddade stjärnskala, men bland 10-åringarna hör jag skolvitsord mellan 7 och 10 nämnas.
Vilket bevisar mitt inledande konstaterande: jag tillhör inte den här filmens målgrupp.
