Den minimalistiska musiken delar åsikterna: ”Jag sjönk in i stark trans”
En fem timmar lång opera utan handling. Samma ord som upprepas i det oändliga. Det här är minimalistisk musik och Musikpodden tar reda på varför den är både hatad och älskad.
Den amerikanska Oscarsnominerade kompositören Philip Glass är känd för sin minimalistiska modern konstmusik. Bilden är från hans fem timmar långa opera Einstein on the Beach, här uppförd i Amsterdam i januari 2013. Bild: Esther Westerveld / CC 2.0, grafik: Clas Christiansen
Den minimalistiska konstmusiken eller avantgardmusiken delar åsikterna. Vissa tycker att den skapar välbehag, är lugnande och rentav själavårdande, medan andra anser att den bara är bisarr och till och med irriterande.
Den amerikanska kompositören Elliott Carter (1908–2012) gick så långt att han kallade den för ”farlig och förförisk propaganda jämförbar med Hitlers tal”.
Musikern Emma Salokoski är en stor vän av minimalistisk musik. Hon tycker musiken är hypnotisk.
– Jag var på en musikhistorielektion i Brages musikskola någon gång i tiden där vi lärde oss om den västerländska konstmusikens historia. Vi kom in på den minimalistiska musiken och så nämndes Philip Glass och hans opera Einstein on the Beach. Jag gick till Sibeliusakademins bibliotek bakom Tölö torg där man kunde lyssna på CD-skivor och satte på mig hörlurarna. Jag lyssnade på hela verket som är flera timmar långt och jag sjönk in i en ganska stark trans. Verket har samma inverkan på mig varje gång jag hör det.
– Jag tycker egentligen att ordet minimalism är lite missvisande, säger kontrabasisten Filemon von Numers.
– Restriktivism kunde vara bättre. Man skapar musik med väldigt få ingredienser, det är som att laga mat men med bara ett litet antal ingredienser på olika sätt och så är man kreativ med det.
Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till [email protected].
