Professor Paul Lillrank är känd som en stridbar debattör, men mera okänt är kanske att Lillrank i sin ungdom studerade teologi, jobbade på en ungdomscentral, och under 1980-talet bodde åtta år i Japan där han skrev sin doktorsavhandling om kvalitetsstyrning inom industriell produktion.
– Jag stortrivdes i Japan, och uppskattade deras nästan religiösa inställning till industri och produktivitet.
För att bättre förstå den japanska mentaliteten måste man minnas hur Japan förändrades av atombomben och nederlaget i andra världskriget.
– Då övergav japanerna i ett slag militarismen som en överideologi och ersatte den med en närapå sakral inställning till industriell produktion, säger Paul Lillrank.
– Ännu på åttiotalet såg japanerna all handel och industriell verksamhet närmast som ett kall, till och med som ett sätt att tjäna gud. Oberoende om man var chaufför, servitör eller ingeniör, såg man som sin främsta uppgift att med största hängivenhet utföra sitt eget jobb.
– Kallet att servera till exempel en öl på bästa möjliga sätt kunde vara lika stort som kallet att kvalitetskontrollera en teknisk komponent på en bilfabrik. Man söker en typ av frälsning genom sin konkreta uppgift på jorden.
Kulturchock i Sverige
Då Paul Lillrank senare flyttade till Sverige för att jobba på en amerikansk konsultbyrå, fick han uppleva en enorm kulturell kalldusch.
– För västerlänningar handlade allt bara om pengar, medan inställningen till jobbet som livsuppgift saknades.
Ändå påminner Lillrank om att det även i västvärlden traditionellt har funnits liknande tankar, både inom protestantismen och den katolska Opus Dei-rörelsen.
– Opus Dei handlar ju om att möta gud i det vardagliga arbetet.
Religiösa släktingar
Religiösa rörelser är i sig inget främmanda för Paul Lillrank eftersom hans egna farföräldrar i tiderna följde väckelsepredikanten Maria Åkerblom från Terjärv i Österbotten till Mejlans i Helsingfors.
Lillranks farfar Leonard och farmor Anna hoppade senare av den åkerblomska rörelsen, men den starka religiositeten fanns kvar även då farfar och farmor återknöt kontakten till den lutherska kyrkan.
– Jag kan fortfarande minnas att min farfar ofta satt på farstutrappan och förde långa teologiska resonemang med grannarna i Mejlans.
Weltschmerz och teologi
Eftersom Paul Lillrank växte upp med religiösa släktingar, kom hans egen ungdomstid och världssmärta också att handla om religiöst färgade frågor.
– Jag kunde till exempel grubbla över hur jag ska handla rättfärdigt, vilken meningen med livet är och vilka trosläror som är sannare än andra.
Då Paul dessutom som ung deltog i församlingens ungdomsverksamhet, var steget inte långt för honom att själv börja studera teologi vid Helsingfors universitet.
Dubierna växte
Åndå var tvivlet hela tiden närvarande. Redan då Paul Lillrank var femton år hade han frågat sig hur de kristna prästerna kunde hävda att just deras gud existerade men inte de övriga religionernas
– Men dödsstöten för mina teologiska grubblerier kom ändå från kyrkohistorien, säger Lillrank.
– Ju mer jag studerade, desto mer började jag inse att Nietzsche hade rätt då han sade att Gud inte uppenbarar sig i vår värld. Möjligtvis uppenbarar sig gud i en del människors inre värld, men inte på något objektivt observerbart sätt.
– Samtidigt visar kyrkohistorien att så fort kristendomen fick sin första kristna kejsare, så förvandlades religionen från slavreligion och befrielselära till en statlig makt- och översittarorganisation. Och förändringen skedde väldigt snabbt.
Människan skapade Gud
Religionshistorien visar också att monoteismen, det vill säga tron på en och endast en Gud, uppstod samtidgt som den absoluta kungamakten växte fram i faraonernas Egypten.
Paul Lillrank ser det sammanträffandet som ytterligare ett tecken på att religioner ofta uppfyller olika sociala behov.
– Här kan jag igen citera Nietzsche som på sitt giftiga sätt konstaterade att människan skapade Gud till sin avbild.
Trots att Paul Lillrank har tappat sin ursprungliga tro, vill han ändå inte sälla sig till dem han kallar religionskritiska fundamentalister, exempelvis Richard Dawkins som ständigt betonar religionernas negativa roll i mänsklighetens historia.
– Själv håller jag inte alls med Dawkins om att det skulle vara något töntigt eller korkat i att vara religiös. Jag har inget emot religiösa människor i sig, men själv blev jag kvitt min ungdoms ständiga Weltschmertz då jag slutade tänka religiöst, och i stället fick ett mer historiskt och sociologiskt perspektiv på religioner.
