Finland kan stå inför en helt ny arbetsmarknadspolitisk regim. Samtalsämne nummer ett i vår är arbetsmarknadspolitiken och det så kallade samhällsfördraget.
Man kan beskylla alla parter – regering, fackförbunden och arbetsgivarna – för den låsta situation i vilken arbetsmarknadsparterna får inleda året.
Professor Guy Ahonen vill skylla lite extra på statsminister Juha Sipilä (C) för att han satte bollen i rullning med hotet om de så kallade tvångslagarna och sedan hårdnackat hållit fast vid dem.
Lagarna som skall förbättra konkurrenskraften men som försämrar arbetsvillkoren på flera punkter är tänkta att träda i kraft i sommar. De ska tillämpas när förhandlingarna om de nya kollektivavtalen börjar på hösten.
Förhandlar arbetsmarknadsparterna fortfarande?
Ingen vill bekräfta att så är fallet, men Guy Ahonen tror att arbetsmarknadsparterna fortsatt att förhandla utanför rampljuset. Når man en överenskommelse som duger åt regeringen kan den backa på de så kallade tvångslagarna. Guy Ahonen tvivlar på att parterna lyckas nå en överenskommelse.
För det första har alla ärliga försök under hösten misslyckats. För det andra är Finlands näringsliv EK alltför lockat av möjligheten att en gång för alla begrava de centrala inkomstpolitiska uppgörelserna.
– Det är en ganska stark politisk agenda här. Om man lyckas genomföra lagarna och klara sig igenom en hemsk höst och vår, så kommer vi efter det att ha helt ny arbetsmarknadspolitiksregim i Finland. Jag tror det är det man är ute efter, säger Ahonen.
Kosta vad det kosta vill
Finland skulle alltså byta ut ett hårt styrt centralt beslutsfattande i arbetsmarknadsfrågor till ett decentraliserat system med vissa starka enskilda förbund. Professor Guy Ahonen varnar för att priset kan bli högt.
Ahonen drar paralleller till Storbritannien och Margaret Thatchers hårda tag för att krossa fackföreningsrörelsens politiska inflytande i mitten av 1980-talet. Thatcher tog strid med det största och mest inflytelserika facket – gruvarbetarnas.
Gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984 pågick i nästan ett år och var tidvis våldsam. Den misslyckades och markerade slutet för fackens starka inflytande i Storbritannien och banade väg för Thatchers liberala marknadsreformer.
Storbritanniens väg är knappast Finlands
Är Finlands ledning nu inne på samma väg 30 år senare? Löntagarorganisationernas medlemmar har låtit förstå att om de så kallade tvångslagarna går igenom kommer de att kräva kompensationer i löneförhandlingarna. Det bådar inte gott för freden på arbetsmarknaden.
– I stället för att få ett produktionsskutt i form av lägre kostnader så får vi högre kostnader. Då har allt gått i stöpet. Men före det har vi haft en massa strejker. Det är största risken just nu, säger Guy Ahonen.
Men Guy Ahonen tror inte att de centrala arbetsmarknadsorganisationerna i Finland är beredda att ge upp sitt inflytande över lönerna.
Han förutspår att Finland kan landa i en liknande modell som tillämpas i Sverige. Där har man en till synes decentraliserad lönebildning som ändå styrs centralt i kulisserna.
– Det är en slags dold central styrning. Man gör det för att de hårdaste kraven inte skall styra lönebildningen. Men lite märkligt tycker jag att det är att offentligt kräva en totalt decentraliserad lönebildning väl medveten om att man ändå måste styra i den i kulisserna, säger Guy Ahonen.
