The Big Short är en flerfaldigt oscarsnominerad film om bakgrunden till att finansmarknaden kraschade 2008. Och i likhet med en fastighetsförmedlare lovar filmen mer än den levererar.
Året är 2005 och finansanalytikern Michael Burry (Christian Bale) halvligger vid datorn i sitt lyxiga kontor. Han lyssnar på heavy och trummar frenetiskt med trumpinnarna mot bordskanten.
Samtidigt är hela hans tankeapparat fokuserad på skärmen framför honom. Det är något som inte stämmer med siffrorna som flimrar förbi.
Plötsligt vet han vad det är.
Lånen som utgör grunden för den amerikanska fastighetsmarknaden saknar stabil grund. Hela finanssektorn vilar på en illusion om säkerhet. Och snart kommer korthuset att rasa.
Nu gäller det att investera. Snabbt och stort. Satsa allt på att de amerikanska bankerna går under och världsekonomin kraschar.
Ett drömläge för den som vill göra stora pengar.
Häftigt innehåll
Regissören & manusförfattaren Adam McCays långfilmsdebut är ett imponerande myller av information som levereras av olika personer som ur olika perspektiv skildrar det händelseförlopp som ledde fram till kraschen 2008.
Hur var det möjligt att fastighetspriserna ständigt trissades upp, medan lånevillkoren trasades sönder? Vem vågade tro att det inte skulle uppstå problem när vem som helst kunde ta bostadslån som saknade rim och reson?
Och hur kunde man koka ihop obligationssoppor vars ingredienser hade passerat ”bäst före”- datum med hästlängder? Om de nu någonsin varit ätliga.
De rationella orsakerna är möjliga att mäta i siffror och teoretiska resonemang om hur olika finansiella aktörer spelade med marknaden. De emotionella orsakerna är inte lika lätta att visualisera - men McCay gör en snygg ansats till det redan i det inledande bildsvepet.
Effektivt portionerar han ut enskilda bilder som genomsyras av den amerikanska drömmen. Den om att vara stor, stark och mäktig. Vara sin egen lyckas smed och värna om den egna härden.
Porträtt av politiska ledare varvas med Tom Cruise på den klassiska Top Gun-affischen. Som i sin tur varvas med andra symboler för framgång och konsumtion.
Snärtig form
Det går undan när McCay presenterar problemställningen. Det är snabba bilder, ett läckert spel med berättartekniken och mängder av färgstarka karaktärer att fästa uppmärksamheten på.
Någonstans halvvägs börjar det ändå kännas lite som om man tittade på Moneyball (2011) med snabbspolningsknappen nedtryckt. Eller som om man slungats in i en Oceans 11-upplevelse (2001) där temat plötsligt är gravallvarligt.
Och denna förvirring har inte enbart att göra med att Brad Pitt dyker upp som gubben ur lådan i rollen som en fd proffsmäklare som slagit in på en ny bana. Som eko-odlare.
Nej, förvirringen beror på att man i något skede gärna bromsat in lite för att hinna smälta faktaflödet som sveper över en. Finansklippen hade varit tillräckligt spännande i sig – utan snabba klipp.
Coola karlar
Christian Bale och Brad Pitt (som denna gång även står som producent) har redan nämnts, men man kan inte heller förbigå det övriga gardet av skickliga skådespelare.
Steve Carell gör sin andra fina rolltolkning på kort tid (efter Foxcatcher, 2014), Ryan Gosling är aldrig fel och Jeremy Strong får en att undra varför man inte sett honom oftare?
Lägg sedan till ett halvt dussin andra huvudpersoner med skarpa konturer och stark närvaro så har ni rollkartan klar för er.
Klart är även det faktum att detta är en film om männens värld. Nästan uteslutande. Kvinnorna förekommer bara i biroller - som strippor, fruar eller godtrogna fastighetsförmedlare.
Men kanske skall man bara vara glad över att kvinnorna slipper vara med i den här leken? För faktum är ju att männen i The Big Short varken mår bra eller gör gott.
De gör bara pengar. Till vilket pris som helst.
