Han målar huvuden. Om och om igen. Eller huvuden och huvuden. För det mesta är det ett och samma huvud. Eller snarare sagt en skalle. En skalle i olika grad av förruttnelse eller förmultning.
Det vilar någonting sakralt över bilderna som smittar av sig till hela galleriet Helsinki Contemporary. Det känns som att stiga in i en liten kyrka, en kapell.
Förvisso finns här inte det för kyrkorummen så typiska halvdunkel. Rummen är lika mysigt upplysta som ett arabiskt café, men med tavlorna som gudomliga stänk på väggen. Det är ljust men det känns mörkt. Det är Wuorila-Stenbergs konst som låter det mörkna till inuti mig.
I pressmaterialet som hade sänts till mig inför öppningen av Henry Wuorila-Stenbergs utställning Jag är Din Kärleks Rosengård fanns ett samtal mellan honom och konstnären Mika Hannula. De talade med varandra om förebilder och om inspiration.
Och visst kan jag hålla med dem att Théodore Géricaults tavlor av guillotinerade huvuden eller Francis Bacons porträtt av William Blake spökar bakom skallarna. Mina tankar går dock direkt till Peter Paul Rubens kända tavla Medusas huvud. Döm själv:
När jag konfronterar Henry Wuorila-Stenberg med min iakttagelse förbryllar han mig.
- Allt det där stämmer, säger han, i viss mån. Men till syvende og sidst är det min fars skalle jag målar. Och min sons skalle. Och min egen.
Jag börjar se med andra ögon på tavlorna. Och ja, jag ser den förlamade faderns (bak)huvud som lilla Henry var tvungen att titta på när han skuffade sin far fram på Helsingfors gator.
Och ja, jag ser, ännu mera, sonens huvud. Huvudet av honom som hade begått självmord och det första som fadern såg när likpåsen öppnades för honom.
Panta rei (πάντα ῥεῖ) sade den grekiska filosofen Herakleitos. Allt flyter och hänger ihop. Konsthistorien och den individuella historien. Rubens, Géricault, Bacon med familjen Wuorila-Stenberg. Och Henry blandar allt det där samman i sina tavlor. I Faderns och Sonens och den heliga Skallens namn.
Tavlorna som visar huvudet som på ett fat heter alla samma sak: Kun sinä olet poissa (När du är borta). Det seriella förstärker min känsla av det sakrala. Samma motiv och samma titel om och om igen.
Som i kyrkorna där samma motiv visas om och om igen: Jesus på korset, Den heliga familjen, Anna själv tredje (Anna, Maria och Jesus) eller Madonna lactans (Den ammande Maria), för att nämna några.
Varför började Henry Wuorila-Stenberg måla samma motiv om och om igen? Hur kommer det sig? Varför hittar han inte på annat? undrar jag.
Med ålderns rätt tar han alltså för sig. Han är inte längre på jakt efter motiv. Det hör ungdomen till. Han målar inte det man vill ha eller förväntar sig av honom. Han målar det som vill bli målat av honom. Och det är huvuden. Skalliga huvuden. Eller egentligen ett huvud. En skalle.
Serien flätar ihop det förflutna med nutiden och framtiden. Var fanns jag när jag var här? Var finns jag när jag är borta? Var fanns du när du var här? Var finns du när du är borta?
Det finns ännu en intressant aspekt angående Wuorila-Stenbergs målningar. Han som hela sitt liv hade målat i olja fick för några år sedan en målkramp. En oljemålkramp. Han bara kunde inte längre måla med oljefärger. Det skedde ungefär samtidigt som han började måla huvudena.
Vad gjorde han? Han bytte till vattenfärg. Han började måla akvareller. Det gjorde han i några år. Fram till november i fjol när han plötsligt igen började måla i olja. Men på ett annat sätt än förr. Mera flyhänt, med vattniga färger som för tankarna till just akvareller.
Samtidigt är hans akvareller tungt målade. Med mörka färger och tjocka drag som för tankarna till oljemålningar. Det är intressant att se dem hänga bredvid varandra i galleriet: oljemålningar som påminner om akvareller och vice versa. De samsas på ett fint sätt.
Helt till sist ville jag veta ännu en sak av Henry Wuorila-Stenberg. Hur är det egentligen med skallen som hans huvudsakliga motiv? Har han hittat det eller var det tvärtom?
Det var det jag tänkte. Huvudet har hittat honom. Och det målade huvudet är samtidigt hans och allas. En skalle för alla. Han målar helt enkelt det universella. Det är ett tecken på god konst.
Jag söker inte. Jag finner.
Pablo Picasso
I en tidigare version av artikeln skrev jag att Henry Wuorila-Stenbergs son hade hängt sig. Jag tolkade Wuorila-Stenbergs handrörelse fel (se första videon). I verkligheten dog han av en överdos av mediciner som Lina Teir påpekade för mig i kommentarfältet. Jag beklagar min fadäs och ber om ursäkt. Peter Lüttge
