I sina romaner om Leo Tolstojs familj ger den prisbelönta författaren Carola Hansson sin syn på Tolstojs dysfunktionella familj främst ur barnens synvinkel. I romanerna ”Andrej” och ”Masja” speglas livet som barn till en synnerligen auktoritär far.
Leo Tolstojs tid har faktiskt flera likheter med vår egen utmanande tid, med sina folkvandringar och ökade motsättningar.
Under Tolstojs tid är det många som lyssnar till hans budskap om pacifism. Han tror på Gud och på bergspredikan, samtidigt som han är emot makten och kyrkan.
Det uppstår Tolstoj-kolonier över hela Ryssland och på många håll i världen. I Syd-Afrika leds Tolstojfarm av Gandhi och också Martin Luther King vittnar om hans lära.
Tolstojs ord har under hans tid alltså en enorm och vida betydelse. Och i likhet med Jesu´ lärjungar är också hans lärjungar förföljda och fängslade. De skickas till Sibirien.
Och Tolstojs egen familj?
Leo Tolstoj och Sofia Andrejevna får tretton barn, varav åtta lever till vuxen ålder. Hurdant är det för dem att växa upp i den store pacifistens familj på herrgården Jasnaja Poljana, ungefär tvåhundra kilometer söder om Moskva?
Det har Carola Hansson ägnat många år till att utforska ända sedan 1990-talet. Resultatet finns i hennes romantriptyk om familjen Tolstoj med genombrottsromanen ”Andrej” 1994.
I ”Med ett namn som mitt” från år 2009 handlar det om barnbarnet Ilja, som emigrerar till USA i mitten av 1920-talet. I ”Masja” (2015) följer vi livet i den stormiga familjen främst ur det femte barnets perspektiv.
Det som fångar mitt intresse
Det som i första hand får mig intresserad av Hanssons romaner om familjen Tolstoj är det här med att växa upp som barn till auktoritära föräldrar, vars oförmåga att hitta en gemensam linje gör hela familjen dysfunktionell.
Leos och Sofia Andrejevnas gräl är omvittnade. De skriker och slänger i dörrar och avlägsnar sig i vredesmod, hotande att ta livet av sig. De påminner om tonåringar, var det någon som sade, påpekar Hansson.
En orsak till grälen gäller rättigheterna till Tolstojs verk. Han vill ge bort dem till folket, medan Sonja, som har grundat ett förlag, vill tjäna pengar på dem, familjen till fromma.
Familjen klyvs itu
Tolstoj föraktar också det herrgårdslyxliv de lever. Han predikar egendomslöshet, hjälper de fattiga och arbetar ute på fälten.
Också Sofia är en engagerad människa, men hon vill samtidigt fortsätta leva det överklassliv som de alltid har levt. Hon tycker att han är en fruktansvärt krävande moralist.
Den här sprickan mellan deras två olika sätt att förhålla sig till den sociala misären omkring dem, den växer sig större och större. Och naturligtvis präglar de uppslitande grälen barnen väldigt starkt och de tar skada, konstaterar Hansson.
Barnens överlevnadsstrategier
Leos ord är alltså inte bara lag i världen, utan också i familjen. När sönerna växer upp, i synnerhet Andrej, är de mer destruktiva än döttrarna i sina försök att bryta sig loss och bli fria, säger Hansson.
Medan döttrarna, och särskilt Masja, söker en annan väg där de försöker uppfylla faderns idéer och leva som han lär och stanna i en kärlek till honom.
Jag slås av det oidipala i detta att sönerna tyr sig till modern, och döttrarna – kanske främst Masja – till fadern. Det får mig att börja fundera över hur det ser ut i de familjer jag känner med både döttrar och söner.
Och faktiskt verkar döttrarna i många fall vilja leva upp till sina fäders önskemål och så kanske omedvetet söka efter deras kärlek. Medan sönerna i sitt behov att särskilja sig från sina fäder, i högre grad letar sig en annan väg.
Ordens makt
Andrej lever ett liv där allt är rakt emot vad fadern anser vara rätt. Det får Tolstoj att skriva dramat ”Det levande liket”.
Det handlar om Fedja, en person som lever ungefär ett liknande rumlande liv som Andrej gör. Och dramat slutar med att Fedja skjuter sig.
Av dramat framgår att berättaren, Leo Tolstoj, anser att det är det enda moraliskt rätta att göra. Andrej lever med den här profetian som en väldig börda, påpekar Hansson.
Om Masja säger Leo redan när hon är riktigt liten att:
- Hon är mycket klok och mycket ful. En svår kombination. Hon kommer att lida mycket, ständigt söka utan att finna, men aldrig ge upp sökandet efter det ouppnåeliga.
Den här utsagan kommer Tolstoj med i ett brev till en kusin. Och i likhet med allt annat så citeras den öppet i familjen som en levande sanning Masja växer upp med.
Torpederar alla äktenskapstankar
När Masja är fullvuxen godkänner Leo inte hennes giftastankar. Alltid får han henne på andra tankar, ända tills hon till slut gifter sig med kusinen Kolja.
Mycket stöd från sin far får Masja heller inte i samband med att hon har fött sju dödfödda barn. Leo anser bara att hon bör ge upp sig själv och fortsätta att arbeta för de fattiga och sjuka.
Nästan som en dokusåpa
Orsaken till att Carola Hansson vet så mycket om Tolstojs familjeliv finns i alla efterlämnade brev, dagboks- och minnesanteckningar. Postväsendet fungerade bra under deras tid.
Det är inte ovanligt att meddelanden skickas kors och tvärs till och med flera gånger om dagen, där familjemedlemmarna hela tiden så att säga diskuterar det skrivna.
- Man skriver sina liv, konstaterar Hansson.
Hon berättar också en roande berättelse från de sista sex åren av Tolstojs liv då hans beundrande läkare Dusjan Makovitskij bor på Jasnaja Poljana. Han går runt och antecknar allt som sägs i en liten anteckningsbok, eftersom inte ett ord från mästaren får gå förlorat.
Makovitskij grämer sig fruktansvärt när han råkar befinna sig i ett annat rum eller Tolstoj är ute och träffar andra. Och det där är ju nästan som en nutida dokusåpa, konstaterar Hansson.
- Man skapar sin verklighet medan den pågår och man vet att man gör det för eftervärlden.
Just det här gränslandet mellan liv och dikt och skapandet av verkligheten är det som fascinerar Hansson djupt. Inte för att hon särskilt gillar dokusåpor, men för att också hon har upplevt den där känslan när någonting eller någon annans ord står i vägen för de egna.
Carola Hansson medverkar i Dokumenterat i Radio Vega 14.2.2016 med repris den 17.2. På Arenan finns programmet i trettio dygn från och med den 14.2.
Redaktör är Mi Wegelius.
