Berättelser om hur världen blev till, om hjältar, skurkar och onda makter, om mytiska föremål och magiska skeenden - det är Kalevala. På Kalevaladagen firar vi den finska kulturens dag.
Kalevala är Finlands nationalepos. Eposet bygger på gamla, finska folkdikter som samlades ihop på 1800-talet i Östra Finland och Karelen. Det är också huvudsakligen där som händelserna i Kalevala utspelar sig.
Diktverket omfattar 50 så kallade sånger, som består av sammanlagt 22 795 versrader. Sångerna berättar historier om folken och vissa huvudpersoner som bor på platsen Kalevala samt maktkampen med dem som bor i Pohjola. Platsen Kalevala kallas också för Väinölä.
En dikt i Kalevala kan se ut på det här sättet:
Vaka vanha Väinämöinen elelevi aikojansa noilla Väinölän ahoilla, Kalevalan kankahilla. Laulelevi virsiänsä, laulelevi, taitelevi.
Tredje sången
"Levnadsvise Väinämöinen, lever sin tid, lever lång tid gott på Väinös svedjemarker, högt bland Kalevalas moar, sjunger sina långa sånger, kväder dem och kvintilerar."
Eposet är skrivet i versformen kalevalameter eller finsk runometer, som betyder att den följer en viss rytm som är kännetecknande för finsk runosång och för Kalevala. Versformen beräknas vara flera tusen år gammal och utmärks förutom rytmen av upprepningar och allitteration.
Vid upprepning sägs samma sak minst två gånger men med olika ord. Allitteration betyder att ordens två första stavelser är fonetiskt lika.
Upprepning: "... noilla Väinölän ahoilla, Kalevalan kankahilla."
Allitteration: "Vaka vanha Väinämöinen ..."
Kalevalas texter var ursprungligen muntliga berättelser som bevarades för att de sjöngs från generation till generation. Versmåttet, upprepningen och alliterationen hjälpte sångarna att minnas dikterna utantill. Dikterna beräknas vara från medeltiden men delar av dem går tillbaka till urgamla skapelsemyter.
Kalevalas betydelse för den finländska kulturen har varit enorm. Verket har haft ett stort inflytande på konsten och vetenskapen i Finland. Ännu i dag påverkar Kalevala finländarnas uppfattning om den finska kulturen och det finska själslivet.
Ett verk av Elias Lönnrot
Kalevala är sammanställt av Elias Lönnrot (1802-1884). Han var en forskningsresande, journalist, läkare och i största allmänhet folkbildare som under åren 1828-1845 gjorde flera insamlingsresor till Savolax, Lappland och flera ställen i Karelen, bland annat Vitahavskarelen, Kola, Archangelsk och Olonets-Karelen. Lönnrots resor tog honom också till Ingermanland och Estland.
På sina resor träffade Lönnrot runosångare, som sjöng de gamla folkdikterna för honom och som han sedan skrev ner.
Lönnrot utarbetade fem versioner av Kalevala, från Sikermä-Kalevala bestående av tre minidiktverk till Nya Kalevala, eposet som vi i dag känner som Kalevala.
Den första utgåvan av Kalevala hette Gamla Kalevala eller Kalewala taikka Wanhoja Karjalan Runoja Suomen kansan muinosista ajoista (Kalewala eller Gamla Karelska Dikter om finska folkets forntida dagar) och kom ut år 1835. Till Nya Kalevala hade Lönnrot samlat ihop ännu fler dikter och den versionen kom ut år 1849.
Kalevala grundar sig på finska folkdikter men är egentligen ett verk uttryckligen av Elias Lönnrot. Lönnrot tyckte att verserna bara var värdefulla om de kom direkt ur en runosångares mun, men samtidigt sammanfogade han själv olika sångares verser och byggde upp historien i nuvarande ordning. Han undvek att hitta på egna verser men ska själv ha fyllt på på vissa ställen för att göra historien fungerande och sammanhängande.
Lönnrot hade med andra ord en betydande roll för hur eposet sist och slutligen utformades.
En symbol för finsk identitet
Vid tiden när Kalevala gavs ut var Finland ett ryskt storfurstendöme. Eposet blev en symbol för den finska nationaliteten och kulturen och på så sätt en grund för en nationell identitet. Kalevala hade också en speciell betydelse för det finska språket, som man ville förstärka och upphöja till kulturspråk.
Många finländska konstnärer lät sig inspireras av Kalevala, i synnerhet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Författarna Aleksis Kivi och Eino Leino fick intryck från Kalevala och likaså kompositören Jean Sibelius. Konstnären Akseli Gallen-Kallela har målat flera kända konstverk med Kalevala-motiv, som många känner igen händelserna i Kalevala bäst ifrån. Gallen-Kallela var också med om att grunda Kalevala-sällskapet Kalevalaseura år 1919.
Till att börja med var det huvudsakliga syftet med Elias Lönnrots resor just att samla in dikter och material till ett epos. Lönnrot hade insett att han kunde sammanställa alla dikter han samlat in till ett omfattande verk, i stil med greken Homeros klassiska epos. På sina insamlingsresor reste Lönnrot runt med finsk mytologi i bakhuvudet.
De senare av hans resor gjorde Lönnrot däremot mer i språkforskningssyfte. Lönnrot spårade ursprunget till ovanliga ord, växtnamn, ordspråk och gåtor som han hörde. Han gav ut ordböcker och vetenskapliga artiklar på finska. Finska litteratursällskapet kallar också Lönnrot för det finska skriftspråkets andra far, utöver Mikael Agricola.
Nya Kalevala från år 1849 saknar nio bokstäver som i dag används i det finska språket: bokstäverna b, c, d, f, q, w, x, z och å. Orsaken är att de gamla dikterna inte innehöll utländska lånord och att bokstäverna därför helt enkelt inte behövdes för att skriva ner dikterna på den tiden.
Figurerna i Kalevala
Huvudpersonen i Kalevala heter Väinämöinen, en gammal, vis man med magiska krafter som dessutom till en del är en gudom. Väinämöinens namn kommer troligen från ordet väinä, som betyder lugnvatten eller sel. I Kalevalas första vers föds han som son till vattenmodern och hjälper med att skapa jorden.
Till Kalevalas centrala teman hör att Väinämöinen söker en fru, utan att någonsin finna en. Väinämöinen är runosångare och han spelar kantele, ett instrument som han tillverkar på olika sätt i olika dikter.
Vaka vanha Väinämöinen, tietäjä iän-ikuinen, oli teittensä ajaja, matkojensa mittelijä noilla Väinölän ahoilla, Kalevalan kankahilla.
Tredje sången
"Allvarsmannen Väinämöinen, siaren för alla åldrar, var på sina egna vägar, färdades som förr och ofta, över Väinöbygdens sveder, högt bland Kalevalas moar."
Joukahainen är Väinämöinens unga rival, som misslyckas när han utmanar Väinämöinen. Väinämöinen sjunger ner Joukahainen i ett kärr och Joukahainen lovar då att ge sin syster Aino som fru till Väinämöinen. Men Aino vill inte gifta sig med Väinämöinen och dränker sig.
Det här vill Joukahainen hämnas på Väinämöinen för och försöker ta livet av honom, men misslyckas också med det. I stället hamnar Väinämöinen i Pohjola och lovar Pohjafrun Louhi att bygga pengakvarnen Sampo i utbyte mot hennes vackra dotter, Pohjas jungfru, och hjälp att ta sig hem.
Louhi är ledaren för schamanfolket i Pohjola, fienden till folket i Kalevala. Louhi beskrivs som ond och allt som är ont överlag i Kalevala, köld och sjukdomar, kommer från Pohjola. Också hon har magiska krafter och kan byta skepnad, bestämma över vädret och styra solen och månen. När Sampo blivit stulen rustar Louhi upp Pohjola. Hon flyttar på solen och månen och stjäl elden från Kalevala.
Louhi, Pohjolan emäntä, kutsui Pohjolan kokohon. Pani joukon jousihinsa, laittoi miehet miekkoihinsa, rakenteli Pohjan purren, suoritti sotavenosen.
Fyrtiotredje sången
"Louhi, Pohjas härskarinna, uppbådade hela Pohja. Många män fick bära bågar, andra ta svärd vid sidan. Pohjas skepp blev ställt i ordning, fick fullständig stridutrustning."
Ilmarinen är en annan av hjältarna i Kalevala och också han är en slags gudom. Han är smeden som har smidit allt från himlavalvet till den magiska pengakvarnen Sampo. Ilmarinen gifter sig med den eftertraktade Pohjas jungfru och bröllopet är en enastående fest. Men den evigt olycklige Kullervo, som blir såld som slav till Ilmarinen och hans hustru, tar livet av henne efter att hon bakat in en sten i hans bröd.
Kullervo är ett föräldralöst barn, som på grund av sin miserabla uppväxt aldrig blir duglig, varken som person eller slav. Han dödar Ilmarinens fru och förför i ett senare skede en kvinna som visar sig vara hans egen syster. Systern dränker sig och den bedrövade Kullervo drar ut i krig för att bestraffa sig själv. När han kommer hem igen finns där ingen och den plågade Kullervo tar till slut livet av sig.
Lemminkäinen är en stilig ung man, en hjälte men samtidigt en lättsinnig, skrytsam karaktär med tycke för kvinnor och strider. På en friarstråt till Pohjola blir han dödad, sliten i bitar och kastad i Tuonis älv. Hans mamma räfsar upp bitarna och väcker honom till liv igen. Bråkstake som han är blir Lemminkäinen inte bjuden till Ilmarinens bröllop i Pohjola och han tar ut sin hämnd för det genom att döda Pohjahusbonden.
Tuop' on äiti Lemminkäisen eipä työnnä poikoansa. Vetelevi vielä kerran haravalla vaskisella pitkin Tuonelan jokea, sekä pitkin jotta poikki: saapi kättä, saapi päätä, saapi puolen selkäluuta, toisen puolen kylkiluuta, monta muuta muskulata. Niistä poikoa rakenti, laati lieto Lemminkäistä.
Femtonde sången
"Lemminkäinen mamma kunde inte avstå från sin pojke, utan gick igen med räfsan, kramade om kopparskaftet, genom Tuoniälvens fåra, så på längden som på tvären, hittar huvudhalvan, handen och en räcka av hans ryggrad, revbenen från ena sidan, många mindre nyttigheter. Pojken skulle återskapas, Lemminkäinen läggas samman."
Utöver de här figurerar massvis med andra typer i Kalevala, som Kyllikki, Lemminkäinens fru, Tapio och Mielikki, skogens föreståndare och föreståndarinna, och Iku-Turso, ett havsmonster. De manliga figurerna i Kalevala är i allmänhet goda medan den kvinnliga huvudpersonen Louhi är den onda motkraften.
Vilda frierier och djärva hjältar - handlingen i Kalevala
Kalevalas form påverkades av sin tids kultur och nationalistiska strävanden. Därför förenar eposet en viss berättande diktning med föreställningar om manlighet och kvinnlighet, olika historiska skeenden och viljor och känslor hos enskilda individer. Kalevala har drag av en roman, stora delar av verket är dialog och proportionerna är episka.
Sångerna 1-10
Världen blir till från ett andägg och Väinämöinen föds till vattenmodern. Väinämöinen och Joukahainen möts och Joukahainen förlorar en kamp mot Väinämöinen. Joukahainen lovar ge Väinämöinen sin syster Aino till maka. Aino dränker sig och Joukahainen vill hämnas på Väinämöinen. En skadad Väinämöinen simmar till Pohjola och träffar Louhi, som hjälper Väinämöinen att ta sig hem igen på villkoret att han låter smida Sampo, en magisk rikedomskvarn.
Väinämöinen får smeden Ilmarinen att ge sig av till Pohjola för att smida Sampo. Väl framme utlovas Ilmarinen Pohjas jungfru som hustru och han går med på att smida Sampo. Pohjafrun Louhi låser in kvarnen i Pohjolas höga berg. Men den utlovade jungfrun hittar på förhinder och Ilmarinen återvänder hem ensam.
Tuopa Aino, neito nuori, sisar nuoren Joukahaisen, läksi luutoa lehosta, vastaksia varvikosta. Taittoi vastan taatollensa, toisen taittoi maammollensa, kokoeli kolmannenki verevälle veijollensa.
Fjärde sången
"En gång skulle flickan Aino, Joukahainens yngre syster, bryta lövruskor i skogen för att ha till bastukvastar. Först band hon en kvast åt pappa, därefter en åt sin mamma och den tredje kvasten band hon för den raske broderns räkning."
Sångerna 11-14
Lemminkäinen rövar bort Kyllikki och de två utbyter löften: Lemminkäinen lovar att aldrig mer gå ut i krig och Kyllikki lovar att hålla sig hemma. Men Kyllikki glömmer sin ed och Lemminkäinen reser till Pohjola för att fria till Pohjolas jungfru i stället. För att få gifta sig med henne måste Lemminkäinen visa sin duglighet på olika sätt: han måste skida ifatt Hiisis, en ond andes, älg, sätta betsel och tömmar på Hiisis hingst och skjuta svanen på Tuonis älv. Men Lemminkäinen blir dödad av en illasinnad herde som kastar honom i älven, sliten i små stycken.
Lemminkäinens mor ställer sig med en stor räfsa och fiskar upp bitarna av Lemminkäinen från Tuonis fors. Hon väcker honom till liv igen.
Sångerna 16-25
Väinämöinen ska bygga en båt men behöver tre magiska ord för att slutföra den. Han beger sig först till dödsriket Tuonela för att hitta dem och sedan till jätten Antero Vipunen, som sover underjordisk sömn, för att få honom att lämna ut sina maktord. Det lyckas till slut och Väinämöinen kan segla till Pohjola för att fria till Pohjas jungfru, som är Ilmarinens trolovade.
Ilmarinen får nys om detta och Väinämöinen och Ilmarinen får tävla om jungfruns hand. Ilmarinen klarar av uppgifterna som han måste genomföra för att få gifta sig med jungfrun: han plöjer en huggormsåker, segrar över Tuonis björn och vargen från dödsriket och fångar slutligen gäddan i Tuonis älv. Väinämöinen återvänder nedslagen hem, men återvänder för att fira bröllopet.
Siitä kynti kyisen pellon, akoeli maan matoisen, nosti kyitä kynnökselle, käärmehiä käännökselle. Sanoi tuolta tultuansa: "Jo nyt kynnin kyisen pellon, vakoelin maan matoisen, käärmehisen käännättelin. Joko tyttö työnnetähän, annetahan ainoiseni?"
Nittonde sången
"Upplöjd låg snart Huggormsåkern, uppochnervänt krälarfältet, ormarna försvann i fåran, huggormarna under tiltan. Plöjaren kom så tillbaka: "Nu är Huggormsåkern upplöjd, jag har vänt på vimmellandet, ormarna är under jorden. Nu skall jag väl få min flicka, nu skall hon väl mig bli given?" "
Efter det blir det bröllop i Pohjola. Pohjas väldiga oxe slaktas, bröllopsmat tillreds och det bryggs öl. Bruden och brudgummen får undervisning i hur de ska leva sina liv som gifta. De åker till Ilmarinens hem.
Sångerna 26-30
Lemminkäinen är bitter för att han inte blev bjuden på bröllopet i Pohjola. Han reser till Pohjola och besegrar Pohjahusbonden i en kamp. För att hämnas uppbådar Pohjafrun krigsfolk mot Lemminkäinen som flyr hem. Hans mamma råder honom att segla bort över havet till en lycklig ö, där han lever om med kvinnor och förargar männen. Åter en gång måste Lemminkäinen fly.
När han återvänder hem är alla husen brända och Lemminkäinen ger sig iväg för att hämnas på Pohjolas folk. Då sänder Louhi hård köld mot honom och Lemminkäinens båt fastnar i isen. Han är tvungen att ta sig hem igen.
Sanoi äiti Lemminkäisen: "Ellös vainen, poikueni, menkö Pohjolan tupahan, Sariolan salvoksihin! Siell' on miehet miekka vyöllä, urohot sota-aseissa, humalassa hullut miehet, pahat paljo juotuansa. Laulavat sinun poloisen miekkahan tuliterähän, jo on laulettu paremmat, jalommatki jaksettuna."
Tjugosjätte sången
Lemminkäinens mamma sade: "Akta dig, min käre pojke, undvik alla Pohjahusen, Sariolas timmerstugor. Där finns män med svärd i bältet, krigare med skarpa vapen, när de super blir de vilda, rasande av mycket dricka. Du, din stackare, blir sejdad rusar vettlös rätt på svärdet, vuxnare har de trollat, tagit död på större hjältar."
Sångerna 31-36
Untamo går i krig mot sin bror Kalervo och dödar honom och hans folk, så att bara en havande kvinna blir kvar. Kvinnan föder pojken Kullervo, som blir en olycksalig typ. Untamo försöker få livet av Kullervo men när det inte lyckas och pojken växer ser Untamo sig tvungen att sälja Kullervo som slav till Ilmarinen.
Ilmarinens hustru skickar ut Kullervo i skogen som koherde och bakar av ren elakhet in en sten i brödet som han får med sig som mat. När Kullervo ska skära i brödet går hans kniv av, kniven, som är det enda minnet han har kvar av sin släkt. Han svär att hämnas på sin matmor, som dör.
Kullervo flyr och hamnar i Lappland, där han hittar sin familj, som sen också har överlevt. Han skickas ut i skogen för att arbeta och träffar där en flicka, som han förför. När det visar sig att de är syskon kastar sig systern i en älv. Kullervo är nedbruten och överväger att ta sitt liv, men bestämmer sig i stället för att ta ut sin hämnd på Untamo.
Kullervo kommer fram till Untamos gård, dödar alla som finns där och tänder eld på husen. När han återvänder hem är allt övergivet. Han vandrar ut i skogen och tar sitt liv på den plats där han förförde sin syster.
Sångerna 37-44
Ilmarinen är ledsen över frun han mist och smider en ny fru av silver och guld, men hon visar sig vara kall. Han beger sig till Pohjola för att fria till den förra hustruns yngre syster men får nobben. Han rövar med sig flickan, men hon skymfar honom och han förvandlar henne till slut till en mås.
Väinämöinen berättar för Ilmarinen hur gott livet är i Pohjola tack vare Sampo och ber Ilmarinen följa med honom för att lägga beslag på kvarnen. De ger sig iväg i en båt och fastnar på ryggen av en stor gädda, som de dödar. Av gäddans käke gör Väinämöinen en kantele. När de är framme i Pohjola spelar Väinämöinen på kantelen så att alla somnar och sällskapet far iväg med Sampo.
Efter tre dagar vaknar Louhi och när hon upptäcker att Sampo är bortrövad sänder hon en tät dimma, en hård storm och sjömonstret Iku-Turso att stoppa rövarna. I stormen går Väinämöinens kantele överbord och försvinner. Pohjafrun upprustar krigsskepp och förvandlar sig till en jätteörn.
En strid uppstår mellan Kalevala och Pohjola. Sampo ramlar i sjön och krossas i små bitar. Louhi hotar att beröva Kalevala på allt välstånd.
Niin meni muruja noita, sammon suuria paloja alle vienojen vesien, päälle mustien murien, ne jäivät ve'en varaksi, ahtolaisten aartehiksi. Siitäp' ei sinä ikänä, kuuna kullan valkeana vesi puuttune varoja, ve'en Ahto aartehia.
Fyrtitredje sången
"Där sjönk alla Sampos smulor, liksom en del större stycken, genom havets stilla vatten ner mot bottnens svarta slambädd, havet tog dem och behöll dem, lade dem till sina skatter. Det är därför som det aldrig, medan månen lyser gullgul, råder brist i vattnets bodar, ebb i havets herres kista."
Sångerna 45-49
Väinämöinen letar efter sin försvunna kantele men hittar den inte, så han får göra sig en ny kantele av björk. Pohjafrun skickar sjukdomar och djur till Kalevala, men Väinämöinen avvärjer hoten. Louhi fångar solen och månen och låser in dem i ett berg. Hon stjäl också elden från Kalevalas stugor.
Överguden Ukko förvånas över mörkret och slår en eld för att tända en ny måne och sol. Elden faller ner på jorden och Väinämöinen och Ilmarinen lyckas efter många om och men återfå den till Kalevalas mörka stugor. Väinämöinen finner med en trolldom ut att solen och månen finns i berget i Pohjola. Pohjafrun blir orolig för sitt öde och släpper ut solen och månen ur berget.
Väinämöinen ser månen och solen på himlen och hälsar på dem, och önskar att de alltid bringa lycka till landet.
Sång 50
Marjatta befruktas av ett lingon och får en pojke, som en symbol för kristendomen. Väinämöinen beslutar att pojken ska dö, men den lilla pojken klandrar Väinämöinen för att han dömt fel.
Pojken döps till kung av Karelen, vilket gör Väinämöinen så arg att han lämnar Kalevala. Före han reser iväg med allt han har spår han att världen ska be honom komma tillbaka och ge folket Sampo, kantelen och ljuset. Väinämöinen styr ut mellan himmel och jord, men sin kantele och sina sånger har han låtit folket ärva.
Kalevala i det moderna Finland
Kalevala är ett unikt epos vars traditioner och inflytande lever vidare i Finland ännu i dag. Kalevaladagen, som samtidigt är den finska kulturens dag, firas den 28 februari och är allmän flaggdag.
Många av dagens finska namn har sitt ursprung i Kalevala: till exempel Ilmari, Kyllikki, Väinö, Aino, Tuulikki, Seppo och Marjatta. Också många finländska företag, som är grundade i början av 1900-talet, har namn från Kalevala: försäkringsbolagen Sampo, Ilmarinen, Pohjola och Tapiola och byggföretaget Lemminkäinen.
Kalevala har en given plats i den finländska populärkulturen. Det finns många versioner av verket i skriven form, förenklingar och förkortningar för bland annat barn och skolor, samt serieteckningar. Kalevala har också filmatiserats och visats som tv-serie. Finländska band som spelar rock eller folkmusigaktig popmusik har tagit influenser från Kalevala, bland dem Amorphis, CMX, Kotiteollisuus, Värttinä och Viikate. Kalevala är närvarande både i bandens lyrik och profiler.
Utomlands har serietecknaren Don Rosa ritat en serie om Kalevala för tidningen Kalle Anka med Farbror Joakim i huvudrollen och författaren J.R.R. Tolkien, som skrivit succétrilogin Sagan om ringen, ska ha blivit inspirerad av Kalevala i sitt författarskap.
Kalevala har översatts till 61 språk.
10 frågor om Kalevala – visste du det här om vårt nationalepos?
Källor: Suomalaisen kirjallisuuden seura, Kalevalaseura, Kalevalaseura: Kalevalan kulttuurihistoria, Lars Huldén och Mats Huldén: Kalevala (1999).
