Skomakare stanna vid din läst, tänker jag i mitt stilla katolska sinne när jag läser om den evangelisk-lutherska kyrkans kampanj Ekofasta.
Just så! Efter att i århundraden ha negligerat fastetiden hoppar man numera på den alltmer växande fastetrenden. Eller skulle jag hellre formulera det så här: Efter att i århundraden ha negligerat sina medlemmars andliga behov som till exempel fastan och pilgrimsfärder försöker man nu rädda det som räddas kan.
Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland kämpar med en massiv medlemsflykt. Varje år skriver 10000-tals människor ut sig ur kyrkan. Det här kan ses som en protest mot kyrkans konservativa inställning mot än det ena, än det andra. Men säkert också som en protest mot bristen på element som tillfredställer den moderna människans andliga behov.
Den evangelisk-lutherska kyrkan har helt enkelt tagits på sängen av nutidsmänniskans stora behov av att stanna upp, meditera, fasta, lyssna på sin kropp och sin själ. Till skillnad från till exempel den katolska kyrkan som alltid har hållit fast vid dem genom att erbjuda pilgrimsfärder, klostervistelser och fastetider.
Den protestantiska kyrkan försökte allt som stod i dess makt för att få bort de folkliga elementen ur kyrkan. Kyrkorna tömdes på bilder och stod, klostren tömdes på allt, mässan berövades sina sinnliga element och tron reducerades till en bok och dess bokstäver.
Också fastan försvann i detta tabelras. Även om man inte helt lyckades utrota alla element som tillhör den annalkande fastetiden.
Fastans kvarlevor
I och med att fastan försvann i Norden försvann också de attribut som tillhörde fastan: askonsdagens askkors, seden att täcka in kors och bilder i kyrkorna eller de så kallade agaperna, kärleksmåltiderna som firas efter den nattliga påskmässan.
Däremot höll sig somliga traditioner kvar som inte tillhörde den egentliga fastan utan tiden som föregick fastan och som firas stort i katolska samhällen världen över: den så kallade karnevalen.
Fastlagsbullen är en sådan kvarleva. Under fastlagen, veckan som föregår fastetiden, äter man gott och mycket och firar länge och väl. Så gjorde man också i Norden innan reformationen. Fastlagsbullen (eller semlan som den kallas i Sverige) var så omåttlig populär att inte ens den protestantiska kyrkan lyckades utrota den helt och hållet.
Detsamma gäller seden att spöka eller klä ut sig under fastlagen och att tåga genom staden och kasta godis åt barnen. Dessa traditioner lever till exempel kvar i Finland i sådana traditioner som fastlaskiainen och bänksuddardagen.
Vadå askonsdag?
Det enda som finns kvar från självaste fastetiden är benämningen av dagen som följer fastlagstisdagen. Även om jag har träffat många finländare som tror att askonsdagen är dagen som föregår skärtorsdagen. Det stämmer förstås inte, onsdagen som föregår påskfirandet heter dymmelonsdag.
Askonsdagen är alltså första dagen i fastetiden. Den har fått sitt namn efter den katolska sedvänjan att teckna ett kors med välsignad aska på de botgörare som infinner sig i kyrkan. Vid tecknandet säger prästen Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft.
Askonsdagen återinfördes först på 80-talet inom de lutherska kyrkorna i Norden efter att ha varit bortplockad sedan reformationstiden.
Den moderna fastan
När den evangelisk-lutherska kyrkan i år utlyser en ekofasta gör den i och för sig helt rätt. Den moderna fastan betonar vikten av att avstå från någonting som är svårt att vara utan. Det kan vara alkohol, sötsaker, snacks, kött men också till exempel sociala medier eller bilen.
Tyvärr är själva ordet ekofasta ett dåligt val. När jag mediefastar avstår jag från (vissa) medier. Skall jag då avstå från allt som har med eko att göra när jag ekofastar? Det är väl inte meningen.
Dessutom är det också lite fel tänkt att ersätta en konsumtion med en annan. Oberoende om den är eko eller någonting annat. Du skall avstå från någonting. Det kan vara eko eller annat. Inte byta ut ett med ett annat. Det är inte att avstå.
När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
Matteus 6:16-18
Fastan gör mig glad och observant
Hur som haver gör det gott att fasta. Jag har hållit den katolska fastan sedan jag var 17 år gammal. Med några få undantag. Jag tycker om fastans längd, hela sex och en halv veckor, och fastans innebörd: att avstå från saker eller ting det är verkligen svårt att avstå ifrån. Jag mår alltid bättre efter fastan.
Jag är alltid givmildare när jag fastar. Jag uppmärksammar till exempel tiggare och bostadslösa på ett helt annat sätt. Jag är också gladare när jag fastar.
Underligt nog finns det alltid människor som blir arga när jag fastar. Nu fastar han igen, suckar de. Det är uppenbarligen mycket provocerande för somliga att få höra att man avstår från någonting. Det säger mycket om vårt extrema komsumtionssamhälle.
Men det är som prästen sa på askonsdagsgudstjänsten i år: Fastan finns inte för att späka sig själv. Eller för att sporta med den. Man skall fasta för sig själv OCH för andra. Man skall vara glad OCH göra andra människor glada.
Omgivningen skall lägga märke till att du fasta. Om du fastar bara för dig själv kan du låta bli det, tycker jag.
