I Vasa spelas som bäst två stora Astrid Lindgrenuppsättningar: Pippi Långstrump på Wasa Teater och Ronja Rövardotter på Vaasan kaupunginteatteri.
Även om det är två familjeföreställningar så spelar de på väldigt olika strängar. Om Pippi är lekfull, pigg och full av roliga infall och upptåg, är Ronja en betydligt mörkare berättelse.
Rumpnissar och vårtjut
Ronja är Rövardottern som lever med föräldrar och rövargäng, inklusive Skalle-Pär, i Mattisborgen och som flyttar ut i skogen när våren kommer. Och alla har vi väl hört om grådvärgar, rumpnissar och Ronjas vårtjut för att plocka några kännetecken.
Om Pippi är Astrid Lindgrens första karaktär, född 1945, så är Ronja den sista, född 1981, och historien om Ronja har inte det naiva och vänliga över sig som Pippi har. Ronja spelar på ett annat, kraftigare känsloregister och passar en lite äldre barnpublik som kanske känt av behovet att göra uppror och frigöra sig från sina föräldrar - även om rekommenderade åldersgränsen för pjäsen faktiskt är redan från sex år.
Fiika Forsman har regisserat berättelsen, som tar sin början den där åsknatten då vildvittrorna skriker, Mattisborgen rämnar och Matias (Jorma Tommila) och Loviisa (Anna Lemmetti-Vieri) får en dotter. Det här är en historia som återberättas flera gånger i pjäsen eftersom Ronja älskar att höra om natten då hon föddes.
Vänskap med förhinder
Det här är en berättelse om vänskap, men här föds vänskapen inte lika lätt som mellan Pippi och Tommy och Annika. Här krävs en längre grossess med flera bakslag innan Ronja och Birk, som flyttat in med föräldrar och rövarband i den andra halvan av Mattisborgen, blir som bror och syster för varandra. Och när Ronja tar ställning för Birk, förlorar hon istället sin far. Så både Pippi och Ronja tvingas bli självständiga och orientera sig i en tillvaro med frånvarande föräldrar.
Reetta Kankare, som spelar Ronja, har vi sett i ett antal roller under ett par år på stadsteatern, men det här är första gången jag ser henne i en huvudroll. Och nu i vad som är en drömroll för henne - och Reetta Kankare gör också sin Ronja livfull och full av temperament. Medan Birk, spelad av Oiva Nuojua, är lugn och ganska trygg i sig själv. Även om Ronja får hans humör i svängning. Deras förhållande är lite som ett äktenskap.
Mörker och avskalat
Att greppet är allvarligare och mörkare i Ronja Rövardotter än i Wasa Teaters Pippi Långstrump märks på flera plan. Om Pippi tacklar de hot hon möter med lek, så är de hot Ronja möter direkts livsfarliga, som när hon och Birk möter grådvärgar och vildvittror eller när de hamnar i forsen. Då är det vänskapen - och ofta en snörstump - som räddar dem.
Om scenografin är pigg och färgglad i Pippi, så är den avskalad och ofta mörk i Ronja Rövardotter. Den är till och med lite väl mörk och avskalad – med tanke på att det är en barnpjäs.
Skogen är stiliserad och Helvetesgapet utgörs av två trappor med avsatser som ställs mot varandra. Och även om vi har en projicering på en avgrund i bakgrunden så känns det lite tunt. Det är faktiskt ljussättningen som tillför mest.
Spektakulära detaljer
Det finns också detaljer som kryddar det avskalade, som en riktig lägereld som brinner framme på scenen och våren som kommer i form av ett takdropp som faller ner i en zinkbalja – det är också i det här ynkliga droppet som rövarna motvilligt tvättar sig i scenen då Loviisa ställer till med stortvagning.
Här finns också några spektakulära satsningar, som det stora frostiga träd som Ronja och Birk räddar sig upp i när de faller i forsen. Eller vildhästen som de tar hand om. Där vi får se avancerad dockteater, då det behövs tre förare för att hantera hästen. Den som ser ut som en robot, men som rör sig som en riktig häst och klapprar med hovarna. Annat spektakulärt är de svartvingade vildvittrorna som flyger in över scenen.
Den tankemöda och det krut man bränt på det spektakulära hade jag hellre sett att man satt på att bearbeta första akten, där handlingen tenderar att stagnera. Jag skulle också gärna ha hört mer av rövarnas sång och musicerande, för det om något förknippar jag med Ronja Rövardotter.
Vaasan kaupunginteatteri bjuder med Ronja Rövardotter på en bekant historia, men teatern ramar in den på sitt eget sätt. Rövarna är lite skitigare än tidigare, Ville Härkönens Skalle-Pär pruttar lite värre, färgerna är lite mäktigare och Ronja och Birk är lite mognare än förr.
